Han har döpts till Kommoden därför att han suttit så länge på
det sovjetiska "specialsjukhuset"
att han blivit som ett inventarium.
Han har hamnat där efter att ha fällt
för staten misshagliga yttranden ;
med sovjetisk logik är han alltså mentalsjuk.

Behandlingen han får syftar till att få honom på knä:
en god sovjet-medborgare ska ingen annan vilja ha
än partiets.

Kommoden ges en kort respit från den brutala medicineringen:
som et led i ett psykiatriskt experiment får han penna och
papper; man vill se hur han nu förmår uttrycka sig.

Medan Kommoden sakta hämtar sig från drogernas och
"inpackningarnas" nedbrytande verkan skriver han ett hemligt
dokument: om människorna omkring honom i den helvetiska
miljön, om ondskans mekanism,
om det godas omöjlighet på jorden.
Någon gång också om den sällsammaste av drömmar:
paradiset.

Som det sista trotsiga blosset från en slocknande fyrverkeri-
pjäs glider Kommodens tankar över det stora mörkret.
Banan är given, blossets öde ofrånkomligt.