Rädslan: Att gå från att vara ett lillgammalt barn till att bli ett argt och åldrat barn och sedan, när det är för sent, ett sorgset sammanfallande barn.

Barnet nu, som nyss somnat i min famn med sin ena hand sträckt mot min hals, sitt ena ben över min mage. Hennes behov, hennes kärlek, om det nu kallas kärlek det hon känner, i varje fall hennes riktade lyskraft och instinkt. Allt detta fullt synlig för mig. Och jag kan svara henne. Signaler ostöra av rädsla. Jag ser på mina händer och ser att de inte är klor.

Man kan inte säga att det är lättare att ljuga än att tala sanning. Det är olika metoder. Om det faller sig naturligt att förändra lite av verkligheten, att skuffa undan ett mått av obekvämlighet, är det inget konstigt utan naturligt. Och det som är naturligt är väl sant? Den öppna blicken, de utsträckta armarna, det glada tonfallet, de försäkrande åtgärderna, generositeten, beredvilligheten, allt det vackra och lätta.

Om jag står här med alle mina gåvor inför dig, ja då har jag också rätt att ge mig själv en gåva. Rätten, min rätt att bestemma över sanningen.