"Den stora förvandlingen från urkristen frivilligförsamling"

..ett aktuellt och kontroversiellt problem redan i de inledande orden:

I den fornkyrkliga utvecklingen till institutionalism och sakramentalism
åberopade man ofta den 'apostoliska traditionen'.
Men denna var då icke begränsad till vad vi har i vårt Nya testamente,
utan man lade alltmer vikt vid den fortlöpande traditionens karaktär (...)

Den stora förvandlingen från urkristen frivilligförsamling av omvända
('troende') och döpta människor

till hierarkisk kyrkoanstalt

innebar också ett bestämt företräde för den 'levande traditionen'
framför bibeln.

De historisk betingade förändringar, som från 100-talets slut gjorde den
kristna församlingen till

en klerikalt-sakramental under- och nådeinstitution,

kunde icke legitimeras genom .. Nya testamentet,
men detta var icke heller nödvendigt

då kyrkan numera ansågs förfoga över den heliga traditionens
uppenbarelseskraft
från tid till tid.

På så sätt kom den romersk-katolska kyrkan att känna sig obunden
av den urkristna ordningen

i fråga om dop, nattvard och andra sakrament, samt i fråga om
kyrkoordningens utbyggnad
efter nya historiska krav och möjligheter.

Kyrkan vilade på prästembetets höghet och helighet,
episkopatets förmenta papal-apostoliska 'succession',
depositum fidei och sakramentens 'underbara kraftverkan'.

Evangeliets och apostlabrevens personliga frälsningslära
och frivilliga anslutning till troende församlingen

hade förvandlats till
individens underordning under nådesanstaltens höga ämbetsinnehavare
och den strikta lärodisciplinens övervakare.

Därvid kom också bibeln att bli en prästbok
och betraktades endast såsom en inledning till
den kyrkliga traditionen.

Denna sakralisering och dess nya institutionella drag i medeltidskyrkan
fick icke sin gudomliga legitimering genom åberopande av bibeln utan

genom hänvisning till den övernaturliga auktoriteten i 'kyrkan själv',

som dekreterade och lagstiftade enligt de historiska betingelserna
tid efter annan.

/

...därefter fortsatte jag att teckna situationen under senmedeltiden
och reformatorernas tid på 1500-talet. En ny bibeltro hade börjat få
fäste i västerlandet, dels genom de fria oppositionsrörelser,
som kallades för sekter,
dels genom reformatorerna.
För de förra blev Nya testamentet enda auktoritet
och urförsamlingen av troende ett mönster att följa.
De stod avvisande mot "världskyrkan" och ville följa den apostoliska
ordningen. Så har det sedan fortgått i en världsomfattande fri-
församlingsrörelse. (...)

Det rådde en viss spänning på grund av de allt starkare auktoritära
och kollektivistiska dragen i vad man nu kallade "nya kyrkosynen".

För min del kravde jag omutlig respekt för det historiska materialet.
Man finge inte tyda och tolka utifrån senare traditioner.