"Det virket så naturlig ?"

"Sextiotalsradikalismen var till en början rätt lekfull, det var
musikfestivaler och hippies och love-ins. Men så uppstod också
mera dogmatiska rörelser med Lenin, Mao Zedong, Che Guevara och
Stalin eller Trotskij som förebilder.

Plötsligt fanns där en mängd unga idealistiska människor som
sade sig älska friheten och rättvisan och i samma andetag
försvarade Stalins utrensningar,

rättfärdigade morden under kulturrevolutionen i Kina
och förespråkade våld mot det egna landets militärer och
kapitalägare.

Artikelförfattaren [Karl-Erik Tallmo] var själv med i den
svenska stalinistiska rörelsen mellan 1969 och 1975,
först i förbundet KFML, sedan i utbrytargruppen KFML(r).

Vid 60-talets slut, i skuggan av Vietnamkriget, tycktes nästan
allas åsikter vridas åt vänster. En allmän radikalism spred sig
i många frågor; ...

Politiker i traditionella partier antog i förvånansvärt stor
utsträckning (kanske inte alltid) radikalernas åsikter, men
deras perspektiv, deras dagordning för debatten.
Press, radio och TV valde i sin nyhetsförmedling alltmera en
vinkling i den nya tidens anda.
Lärare började fundera över om inte de värderingar de hittills
spridit i skolan var borgerligt vinklad propaganda?

Det talades mycket om "indoktrinering", ett nytt ovant ord
som snabbt vann hävd.
"Kritiskt tänkande" uppmuntrades - åtminstone gentemot
borgerlig press och läroböcker.

/ /

En närmast religiöst sträng strävan efter ortodoxi utvecklades
och vänsterrörelserna splittrades som bekant upp i mängder av
fraktioner. Kampen inåt rörelsen var ofta lika viktig som
kampen utåt, mot kapitalismen.
Den inre kampen var kanske på sätt och vis nödvändig för att
medlemmarna skulle hålla modet uppe. Det var ju trots allt
lättare att göra revolution mot den egna rörelsens ledning
än mot landets.
Inre angrepp definieras i dessa sammanhang alltid som
borgerligt inflytande och utförs således av borgerliga
infiltratörer eller avfällingar, yttre attacker är tecken
på att fienden fruktar en och att man alltså har potentiell
makt:

"Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta
bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss
själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt
och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag.

Detta visar att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan
fienden och oss själva
utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete."
(Mao Zedong: "Att bli angripen av fienden är inte dåligt utan
bra", 26 maj 1939.)

Man behöver alltså aldrig ha fel. Dessa mekanismer som gör
tankesystemet slutet, som försvarar det mot varje attack,
inre som yttre,
påminner om ett annat hermetiskt system, psykoanalysen,
där varje invändning är tecken på ett psykiskt motstånd som
bara bekräftar hur riktig den ifrågasatta teorin eller tolkningen
egentligen är.

/ /

När jag själv var som mest involverad i den stalinistiska
rörelsen läste jag faktiskt en svensk avhoppares memoarer -
utan att ta intryck.

Det var Björn Hallströms bok "Jag trodde på Stalin", som han
skrev 1952 och som jag läste ungefär två decennier senare.

Hallström var högt uppsatt i det svenska kommunistiska
partiet SKP och verkade bl.a. på Norrskensflamman.

Han lämnade kommunismen efter 17 år. Allt Hallström skrev om
hjärntvätt, falska ideal, likriktning och nödvändigheten att
ljuga när det tjänar saken -
naturligtvis bet inget av detta på mig då.
Hallström var ju en renegat. Dessutom hade han alltså blivit
religiös.
"Nu hade jag funnit den politiska vänstern!" skriver Björn
Hallström i sin bok. Vid tillfället ifråga studerade han vid
en förnäm internatskola i Tyskland, det var 30-tal, och
även nazisterna var aktiva på skolan.
"Och vad var naturligare än att jag omedelbart sökte mig till
det allra yttersta på vänsterkant?" tillägger han.

Jag känner igen det där. Har man sett ljuset vill man helst
inte grumla det med nyanser.
Hallström nämner också det ständiga agiterandet på lektioner,
hur man aldrig kunde hålla tyst. I varje fråga, hur obetydlig
den än var, skulle den kommunistiska vinklingen eller
kommentaren läggas fram för att liksom skydda de stackars
naiva eleverna från det borgerliga inflytandets fördärv.

Plötsligt blev världen mycket enkel att orientera sig i.
Historien, som för mig dittills varit en oöverskådlig röra av
kungar, årtal och obegripligt uppblossande krig,
blev i ljuset av klasskampen med ens begriplig.

Men inte bara historien fick ett tydligt raster över sig
utan även människor och företeelser i nutiden försågs med
enkla etiketter. En människa var småborgare, en annan var inte
ens det utan tillhörde ett "improduktivt mellanskikt",
något slags ovidkommande asteroidbälte på den politiska
stjärnkartan,
sådana människor var varken vänner eller fiender, ungefär lika
litet att räkna med för revolutionen som trasproletärerna på
parkbänken.

Hallström berättar med en viss fascination om sitt "illegala"
arbete, hur han reste runt som kurir, hur han häktades osv.
Det är lätt att minnas sådan konspirativ verksamhet som något
spännande.
Hallström skriver: "Vi var allesammans pojkar i åldrarna 17-20
år. Endast några år tidigare hade vi lekt indianer."

Där slår han huvudet på spiken.
Jag minns själv nattlig affischering och hemliga möten under
värnplikten inne på regementsområdet.
Det var en sorts juvenil lek och blodigt allvar på samma gång.

/ /

Det tog ungefär 10 år innan jag åter förmådde läsa utrikes-
sidorna i tidningen - allt som pockade på politiskt
ställningstagande och engagemang var outhärdligt.

Ignazio Silone, som tillsammans med bl.a. Arthur Koestler
skrev boken "Vi trodde på kommunismen"
( The God That Failed, 1950), menar att "det finns någonting
i [den kommunistiska erfarenheten] som stannar kvar och
lämnar ett märke i personligheten, som kvarstår hela livet."

Hur andra gamla vänsteraktivister innerst inne ser på de där
extremiståren på 60- och 70-talen, kan jag naturligtvis inte säga.
Själv kan jag inte se dem i ljuset av vare sig den härliga
gemenskapen eller de spännande olagligheterna eller
"samma sociala patos då som nu".

Jag kan inte ens se perioden som en nyttig men dyrköpt vaccinering
mot totalitära tendenser. Den är och förblir en skamfläck.

"Ingenting är sorgligare än när en illusion dör", skriver
Koestler i "Vi trodde på kommunismen".

Fast döda illusioner är egentligen bara det näst mest sorgliga.
En illusion som överlever och under sin fortlevnad förslavar
och förtrycker människor är ännu sorgligare.

/

Sitatet er ikke fra 'Jag trodde på Stalin', men klipp fra en
svensk web-artikkel i temmelig samme stil og vitneærend,
av Karl-Erik Tallmo >
som bl.a. innfatter en stødig omtale av her meldte skrift av
Björn Hallström.