John svarar: ”Tack, det är en fin bild.”

Jag våga rinte ringa Emma och be henne tolka. Jag är livrädd för att det ska betyda just ”fin bild” och inte ”nu minns jag hur härlig vi hade det och jag vill ha det igen”.

Vi har TV-kväll hos Martin. Idol, två avsnitt av True Blood. Emma fixar te och rostmackor. Jag är inte hungrig men äter en I alla fall. Den hinner bli kall, brödet är segt och osten kallsvettas. Ingen av oss säger något men alla tre tänker på tomrummet bredvid mig i soffan.

John ringer:

-Kanskje sen, jag vet inte, säger John. Vi kanskje kan bli tilsammans igjen, någon gång.

-När då?

-Jag vet inte.

-När vet du då?

-Jag vet inte.

Jag börjar gråta och sen måste han lägge på.

Jag fattar ju att det är farligt att tänka så men om något riktig hemsk händer, om pappa får ett psykbryt på riktig eller om han och mamma dör i en trafikolycka eller om Felix får cancer och tappar alt hår och kanske inte överlever, då kommer John vara den enda som kan förstå och då kommer han komma hit och ta hand om mig.

-Åh, du skulle varig med, säger Emma. Alla frågade efter dig.

Jag nickar fastän hon självklart inte kan se det genom telefonen. Vet precis hur de spärrat upp ögonen och lagt huvudena på sned, hur de spelat chockade. Att snygg-John äntligen har dumpat tönt-Olivia måste vara årets härligaste skvaller.