Jag hatar smaksatta chips utan räfflor. Det påminner mig om att vara olycklig i en husvagn.

Jag har alltid försökt ha ovanliga läskpreferenser istället för en personlighet men har komplicerat det för mig själv så till den grad att jag inte längre vet vad jag egentligen tycker om.

Från ångan hör jag Jocke och Davve stövla in - de vet var extra-nyckeln hänger. Davve sitter vid köksbordet då jag kommer ur badrummet. "Du öppna int nere", Jocke tittar in i kylskåpet, "ni har alltid för konstig mat hemma. Alltid bara nåt gammalt piss i en burk å typ en gädda".

Jag har sett ledsna tanter förr, på begravning. Barn blir ledsna för det mesta, som en ballong på väg bort. De är gjorda av maräng som allting kan passera med oförändrad utgångshastighet. Med tiden torkar man. Som gammal krävs det nåt vassare. Nåt som kan forcera bröstkorgen, genom läder, senor och levrat blod för att hitta in til hjärtat - tjutande av missljud och förkrympt till ett tjurögas storlek. Barn är som nyfödda, genomskinliga fiskar. De gamla är som sikar, rökta av livet. För att denna tant skal glömma sin blygsel och stå och råma ut sin sorg över Midvinterstigen måste nåt sylvasst ha träffat henne med armborst från ett skumt hörn av källaren. Det är på nåt sätt det här jag själv alltid har väntat på; hur plötsligt en dag hjärtat ska implodera under vikten av allt smuts det har ackumulerat, eller genomborras av den stora sorgens virknål.