Så här skriver författaren i ett brev till Land:
Ett häfte som handlar om flickan Klacken växer upp på landet i 1940-talets Östergötland. En av berättelserna handlar om vad Dilutin, ett starkt doftande tvättmedel, kan ställa till med. Passar bra som högläsning på äldreboenden.

Nu när jag själv har läst detta lilla häfte så kan jag nog hålla med författaren när honsäger att den passar som högläsning påett äldreboende. Eftersom jag själv känner mig lite för ung för det boendet så känner jag mig lite snopen efter att ha läst de korta berättelserna. De kanske passar för att få igång minnen hos de gamla och kan på såsätt fylla sin funktion. För övrigt har jag nog lite svårt för presensform i berättelser från forntiden...
Min mor somläser för de gamla kanske kan ha glädje av häftet.