Vad betyda alla historiska arkiver och biblioteker mot dig? . . .

Ahasverus skakade på huvudet och såg med en underlig blick
uppåt månen.

-Jag är lika värdelös som de historiska arkiverna.
Det förflutna är värdelöst; det kommande även.
Människosläktet skall dö ut, vår planet förstöras,
vår sol slockna.
Var är då det vetande vi samlat? Var frukterna av vårt jäktande
och ävlande?
Tro likväl icke, att jag är likgiltig för vad som skett och sker!
Tidens förskräcklighet (. . . ) Vad framtiden vidkommer, efterspanar
jag tecknen till vårt släktes undergång.
Ett intressant studium.

-Giv mig då dessa tecken!

-Hör ett bland många!
Om du kan tro mig eller ej, men jag har gjort den iakttagelsen,
att människorna, i trots av alla vetenskapliga strävandens tillväxt,
varda allt mindre vetgiriga.

Ungdomens vetgirighet slocknar nu tidigare än fordom.
Vad angår bemödandet att tränga tillbaka i det förflutna,
begränsar det sig alltmer till den officiella och honorerade
forskningen, som bedrives av ämbetsplikt.
_

... vetgirigheten om det förflutna är ... viljan och förmågan
att minnas, att erinra sig ..
När hos henne denna vilja slappas,
är det ett tecken, att ålderdomen är inne och döden nära.

För gångna släkten voro förfäderna heliga, och arvsägnerna om
deras gärningar den dyrbaraste av alla skatter. (...)

Vad angår framtiden, så huru många äro de, som bry sig om den?
Det är sant, att samhällena, för att icke redan nästa släktled
gå under, sörja, om än med knot och knussel,
för barnens uppfostran.

Men är det med den omtanke för rasens bestånd och blomstring
genom århundraden, som utmärkte de gamla folken?
Nej.

Och de, som vuxit upp i deras skolor, vad mena de allra fleste
bland dem härom?
Har du icke sett de unges förvåning, om en gubbe sätter ett träd,
vars frukter han har ingen utsikt att själv få njuta?

Nej, min vän, mer och mer lösa sig länkarna mellan det förflutna,
närvarande och kommande.
Mer och mer lever man ögonblickets liv.

Men tror du, att en kedja, vars länkar lossna från varandra,
skall länge hålla?
Människosläktet närmar sig sin undergång. Det är min tröst.

Den ohyggliga Grottekvarnen skall upphöra att mala.
Den och jag få vila.

Jag fäste mig vid ordet » Grottekvarnen »,
som kom oväntat på den gamle israelitens läppar.

/

/

fra 'Dikter' 1891 av V Runeberg ( kildetekst -> )