Postludium. Jag släper som en dragg över världens botten. Allt fastnar som jag inte behöver. Trött indignation, glödande resignation. Bödlarna hämtar sten, Gud skriver i sanden.

Tysta rum. Möblerna står flygfärdig i månskenet. Jag går sakta in i mig själv genom en skog av tomma rustningar.

Fra diktet "Carillon": Jag ligger på sängen med armarna utbredda. Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar, den väldiga skuggan som flyter där ovan, det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag".

Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

Jag återupplever en drøm. Att jag står på en kyrkogård ensam. Øverallt lyser ljung så långt ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför kommer han inte? Han är redan här.