Svarta döden hade föregåtts av många olycksbådande tecken och olyckor.

I Florens förekom en svår ekonomisk kris, skördarna i hele Toskana var
usla, året därpå kom ovanligt häftiga och förödande stormar.
Redan då förekom enligt Villani stora processioner för att blidka Gud.

Men i stället kom pesten. Sommaren 1348 dog hälften av Sienas befolkning.
I september fanns 45 000 kvar av 90 000 i Florens. (..)

Boccaccios skildring i 'Decamerone' är välkänd:
"De grävde på varje kyrkogård en djup grav, där de lade ner kropparna,
allteftersom de anlände i hundratal på en gång, stapplade dem i lager,
som man stuvar varor i ett skepp."
I åratal mindes man de ruttnande liken på gatorna och den förfärliga
stanken.
Olyckorna medförde svåra sociala konsekvenser: dyrtid, varubrist.
Alla tjänster kostade dubbelt eller tredubbelt. Det förekom oavlatligen
upplopp, oroligheter, övergrepp, tvister och juridiska gräl. Några av de
gamla familjerna sjönk undan eller försvann; en ny rikemansklass -
-gente nuova- trädde fram. (...)

Det fanns utanför Messina en undergörande madonna. Kyrkoherden gick med
på att låna ut henne til Messina. Men när hon fördes in i staden,
fann hon att den var så full av hat och ondska, att hon vägrade låta sig
föras vidare. En avgrund öppnade sig framför hästen (...)
..pesten blev bara värre. Til sist var hela Sicilien angripet -
i Trapani fanns snart nog inte en enda levande människa. (..)

Påven stängde skräckslagen in sig och lät fyra stora eldar brinna dag och
natt. Europas då mest kände läkare, Guy de Chauliac, berättade från
Avignon att en far inte ville besöka sin son, en son inte sin far.
Läkarna vågade inte gå hem till de sjuka ; om de gjorde det, kunde de
ändå ingenting uträtta. Av de 160 engelska karmeliterna i Avignon fanns
snart bara sju kvar.

/ /

Pestens härjningar hade alldeles före Birgittas ankomst till Italien
slagit landet med skräck. Man kan urskilja verkningarna av denna panik
på många håll. I Siena hittade man en skulptur -- original eller kopia --
av Lysippus. Den slogs sönder av den uppjagade massan, som tycks ha
uppfattat dess nakenhet som symbolisk för det sedefördärv man ansåg vara
orsaken till Guds straffedom över landet och folket. Andre liknande
avståndstaganden från antik konst har noterats. Man kan rent av tala om
en vrede mot vad vi kallar pornografi.

Samtidigt framträder ett starkt behov av en ny kristen konst. Man kan i
kyrkokonsten urskilja en tydlig frontförändring, en ny accent.
En lång rad målare blev under trycket av den förfärliga straffdomen
"omvända", återvände till kyrkan -- Orcagna, Luca di Tommé, Andrea da
Firenze. En ny mystik börjar göra sig gällande.

Under de närmaste åren sedan pesten slagit till kan man också i konsten
märka en ny pessimism, ett markerad tungsinne.
Under Giovanni del Biondos 'Madonna', nu i vatikanen, kan man urskilja
en kropp i upplösning, som angrips av ormar och paddor.
Man ser också en eremit, som med en varnande gest pekar på denna ryslighet.
En annan man ryggar i fasa tillbaka. Utan tvivel är denna bild inspirerad
av skräckupplevelserna under pesten. -- Francesco Trainis 'Dödens triumf'
i Camposanti, Pisa är målad omkring 1350; man kan där se de sjukas plågor,
fasan inför ruttnande kroppar och dödens oväntade grymma slag. Ett nytt
centralmotiv bryter in i konsten: döden kommer insusande över scenen som
en mäktig rovfågel. Ett liknande motiv finns i Orcagnas bilder från
Yttersta domen i Santa Croce i Florens. Vi har några fragment kvar:
ett antal kroppar och några halvdöda, hjälplösa människor, som fåfängt
vädjar till döden att denna skall göra ett slut på deras lidanden.

Överallt uppfattas pesten som ett straff för moralisk upplösning och
sedefördärv. Petrarca och Birgitta har här alldeles samma mening som
tidens stora läkare och prästerskapet. Bilder av yttersta domen blir allt
vanligare. (..) Kristus är i påfallande många målningar från tiden efter
1350 hård och oförsonlig. (...) Många rika borgare skänkte pengar för
skapandet av en ny konst av detta slag. / /

Allmänt kände man i ...städerna ett starkt behov av en perdono generale,
en förlåtelse för alla. (..)
Vid samma tid uppträder i ofantlig utsträckning de s.k. flagellant-tågen.
De blev så många att de portförbjöds från gatorna i Florens.

(..)