..att det är ekonomer, inte kockar som bestämmer vad vi ska äta.

..Den gråhårige mannen slår sig ner på platsen snett mitt emot.
Han placerar muggen och papptallriken på bordet... själv har jag
valt en dubbelfralla med ost och skinka.

-Det är väldigt svenskt alltihop, eller hur? säger han i samma
ögonblick han sätter sig.
Våra blickar möts.
-Den här pappmuggen med lock som de serverar kaffe i, min egen-
domliga muffin som man inte vet varför den har tillverkats
egentligen, för inte att tala om den där tingesten...
Han gör en åtbörd mot min fralla som jag just har satt tänderna i
och som visar sig vara så seg att jag inte kan bita av den utan
är tvungen att med små handrörelser slita av det stycke jag har
mellan tänderna.
Jag nickar instämmande med munnen full vilket ger honom tilfälle
att förtsätta sina funderingar:

-Det beror på att det är ekonomer och inte kockar som bestämmer
vad vi ska äta. Det är den så kallade vinstoptimeringen, allt
ska göras på löpande band, med så litet mänsklig inblanding som
det över huvud taget är möjligt.
På det viset elimineras all kultur. Livet blir en snabb passage
mellan friktionsfria ytor.

-Jo, kanske det, mumlar jag mitt i tuggandet.
Jag tänker att han är en vanlig gnällspik som bara längtar efter
ett tilfälle att få säga att det var bättre förr,
och det både gör han och gör han inte.

Efter en stund är han inne på ett förr som är kolossalt mycket
förr, nämligen det gamla romarriket. Han pratar om latinet och
den europeiska kulturens rötter.

-Jamen, invänder jag, allt det där är väl ändå något överspelat.
Klassisk bildning och lärdom och sådant. Det producerar ju
ingenting...

-Min unge vän. Förlåt en äldre man. Men det är ett faktum att
världen håller på att bli otroligt platt. Endimensionell är
kanske ett bättre ord. Det har att göra med att vi sätter oss
själva och vår egen tid så till den grad i centrum att vi har
kommit att betrakta alla andra tider och dess människor som
överflödiga.
Som något förbrukat skräp vars enda uppgift var att leda fram till
oss själva och vår egen tid.
Han smuttar på sitt heta kaffe ur pappmuggen.

-Vår teknik är ju så ofantligt överlägsen deras, resonerar vi.
Som om teknik hade det minsta med människolivets djupare problem
att göra!
Historien betraktar vi som en mer eller mindre pinsam rapport över
företeelser och påfund som blivit omoderna och som därför kasserats.
De dög inte -- så låt oss glömma bort dem så snabbt som möjligt.

..jag mumlar ett "kanske det" medan jag förtsätter att tugga på min
sega fralla.

-Vi gör misstaget, förtsätter han, att vi förvanskar världen.
Vi tror att vi kan tillämpa erfarenheter från begränsade områden
på helheten. Vi blandar ihop det tilfällige med det väsentliga.
Vi beter oss som om hela världen var en enda inskränkt småstad.
Det som finns utanför stadsgränsen räknar vi inte med.
Det kallas provinsialism, det är därför vi ständigt behöver de
gamla klassikerna, de stora författarna från antiken. De tänkte
specifikt och generelt på samma gång. De hade ständigt helheten
i medvetandet, det för alla tider gemensamma.

Han avslutar med.. ..vilken förlust det var att klassisk bildning
inte längre låg till grund för skolundervisningen. (...)

-Och den stora massan av människor? undrar jag. De som inte kunde
läsa?
Han svarar att det faktiskt fanns uppenbara motsvarigheter till
teve på den tiden: Gladiatorspelen och kappkörningarna.
Den okunniga massan var sig lik genom historien.
Jag frågar honom om han anser att det är fel att läsförmågan nu
förtiden används också av massan, ..till att sluka underhållnings-
böcker och liknande, om man kan förebrå denna massa att den i
stället för att bilda sin själ läser smörja?

(...)

från [Karl Oskar] Staffan Seeberg (f.1938), 'Ariadnes spår'
(Albert Bonniers Förlag 2000)

"Ska en författare förklara vad han menar? Lyckligtvis behövs inte
det, allt finns ju där i öppen dag -- och en massa andra saker,
..som bara en läsare kan upptäcka."