"Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden", sade förargåsen högtidligt. "Tänk på att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha råd att lämna några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi fick vara i fred! I all min tid har jag varit jagad och förföljd. Det vore gott at veta, att det fanns en fristad också för en sådan som jag."

Men när pojken betraktade det fria, oändliga havet och den röda aftonsolen, som lyste med så milt sken, att han vågade se in i den, kände han frid och trygghet intränga i själen. 'Inte lönt att vara bedrövad, Nils Holgersson', sade solen. 'Världen är härlig att leva i båda för små och för stora. Det är också en god sak att vara fri och sorglös och ha hela rymden öppen framför sig.'

'Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!' ropade han.