Folkvälde fick de också för en tid, innan Partiet
genom mystisk investitur förlänades makten att tolka
massornas önskningar och behov.
Därmed blev de fria valen onödiga och ersatta med en
bekräftande ceremoni: hur kunde folket välja något
annat än Partiet,
när nu Partiet var ett med folket?
Att opponera mot Partiet var att opponera mot sig själv
och sina bröder,
en galenskap att kurera på anstalt -
i värsta fall skallet av en galen hund som inte bättre
förtjänade än det nackskott som avlivar en rabiessjuk
byracka.
Det var i sanning snillrikare konstruktion än
kungadömet av Guds nåde, ty folket kunde tvivla på Gud
men folket kunde icke tvivla på folket, som var ett
med Partiet. Därmed blev allt uppror en omöjlighet
för tid och evighet,

omöjligt och otänkbart som ett folkets kollektiva
självmord -- men innan det gick så långt stod alltid
trupperna redo att kalla massorna till besinning med
en droppe hälsosam åderlåtning. Så hade vi nått (..)
detta lyckorike som vi dagligen förbannar.

Det var detta vi ville, vi välmenande intellektuella,
som talade fred och broderskap ... vi som jämförde
bristerna i ett system med det lyckorike ett annat
system utpekade som sitt avlägsna framtidsmål..

vi uthärdade icke friheten, vi längtade efter
lydnadens ro i en grym oansvarig massa.