Innebörd i musik - det måste låta underligt för de flesta,
särskilt i västvärlden. Det er just här i Ryssland, som den
frågan vanligen ställs:
Vad försöker tonsättaren egentlig säga med sitt musikverk?
Vad är det han försöker klargöra?

Frågorna är naturligtvis naiva, men trots deras brist på
nyansering är det definitivt rätt att ställa dem.
Jag vill till och med göra ett tillägg:
Kan musiken motverka det onda? Kan den få människan att
stanna och tänka? Kan den protestera och därigenom fästa
människans uppmärksamhet på olika otäcka ting, som hon blivit
van vid - saker hon går förbi utan intresse?

Alla dessa frågor började ta form hos mig på grund av
Mussorgskij.

Musik som inte rör upp resonemang och frågor kan naturligtvis
vara lugnande och charmfull, men det er troligare att den er
dyster. Ett stridsrop bevisar givetvis ingenting och är ofta
bara ett knep att skapa uppmärksamhet(...) Likväl fruktar jag
tystnaden eller det instämmande, äckligt sockersöta lovprisandet
mycket mer.
Under de senaste åren har mina verk berömts mer hemma än
utomlands, en gång var det tvärtom. Men jag trodde inte på mina
'kritiker', och jag tror inte på mina byråkratiska berömmare nu.
Det är ofta samma människor, lakejer med stenansikten.
Vad vill de med min musik? Svårt att gissa. Kanske glädjar det
dem, att den blivit lugnande och tandlös.
Skapar den sköna drömmar? Jag tror inte att de förstår den på
rätt sätt... jag är nyfiken på mina vänners uppfattning(...)
men jag skulle väldigt gärna vilja veta, vad den stora publiken
verkligen tänker. Det är omöjligt att avgöra utifrån recensioner,
utländska eller här hemifrån.

Nu hoppas jag, att ni förstår varför jag känner mig ambivalent
gentemot Wagner. Ryska tonsättare lärde sig av honom et nytt sätt
att instrumentera men inte (....) att intrigera och strida
sinsemellan. Svärdssmidningen i första akten av Siegfried är ett
genialt moment. Men varför behövde han mobilisera en hel armé av
anhängare mot Brahms? () ..en organisk egenskap i ens sinne. Och
ett ont sinne kommer oundvikligen att återspeglas i musiken.

Under förkrigsperioden spelades Wagner i Ryssland men på ett
odistinkt vekt och livlöst sätt. ()..Man skrev en mängd
förolämpande saker om honom. Och så ändrades situationen (....)
Naturligtvis händer ingenting "plötsligt". Det var bara så att
Stalin ville krama om Hitler hårdare, med stark musik i bakgrunden.
Allt skulle vara litet familjärt, Stalin och Hitler var andliga
fränder. Den tonsättare som befanns vara mest lämpad att
beledsaga den rysk-tyska vänskapen, fanns vara Wagner.
Man ringde upp Eisenstein och uppmanade honom att snabbt sätta
upp Valkyrian på Bolsjoj. Varför just Eisenstein, en filmregissör?
Man behövde ett berömt namn. Wagners opera måste göras dramatisk.
Inte minst, regissören måste vara en icke-jude. Eisensteins far
var till och med tysk, en konverterad jude.
Eisenstein förstod inte genast själva poängen i detta erbjudande.
Han ringde upp Alexandr Tischler, en judisk konstnär och bad honom
göra scenografin. Tischler var en klok karl. Han sade:
"Är du galen? Inser du inte vad det rör sig om? Du komme inte
att få sätta mitt namn på affischen. Den här föreställningen
måste vara Judenfrei, utan judar." Eisenstein skrattade.
Han ville fortfarande inte förstå vad alla andra redan hade
förstått. Han kanske låtsades, men sade i alla fall, "jag
garanterar ditt arbete här".. några dagar senare ringde han på
nytt, och den här gången skrattade han inte. "Du hade rätt",
sade Eisenstein till Tischler och lade på luren.

('Vittnesmål. Dimitrij Sjostakovitjs memoarer', svensk utg.
Rabén & Sjögren 1980)