Om potatisen fick groddar visde det att den levde, men när groddarna växte fram dog potatisen. Det var konstigt: trodde man att potatisen var död och inte grodde så var den levande, men växte den blev den död. Ingen kunde förklara nånting om detta med liv och död för honom, men det var alltid tal om det. Kolmörkt skulle det vara för annars dog det. Tenk om det var så. Tänk om det var så.

Tingene begynte å kle av seg, de la sine formers plagg over de siste trappetrinnene som ennå kunne sees utenfor skyggene og pakket sine konturløse masser inn i gyllent gjennomskinnelige stoffer. Og uten noen som helst aktelse for min angst, blottla de seg, og lot meg skue fritt inn bak deres høyst tomme og tause masker, men ikke lenger enn til deres innerste ugjennomskinnelighet, som de forsvarte til det siste.

Følg Agamemnons eksempel og finn deg en annen å elske, slik at din kjærlighet går under i ren distraksjon.

«Är du aldrig rädd för att flyga?» frågar hon. «Nä, men jag är rädd för en massa annat!» svarar jag. Jag vill inte få henne att känna sig mer dum än vad hon redan gör. Dessutom är det helt sant. Jag är jätterädd för allt möjligt, att gå hem ensam från tunnelbanan på kvällen, att åka bil, at cykla, att inte vara älskad.

I remembered the old doctor,--'It would be interesting for science to watch the mental changes of individuals, on the spot.' I felt I was becoming scientifically interesting.

Du setter deg i stolen, tenner lyset og forsvinner. Du legger deg i sofaen, åpner boken, kjenner lukten av papir og forsvinner. Forsvinner hvor?

... og så gikk de hver til sitt og tenkte på skinnende gylne ting.

När jag tänkte på Johannes och Eeva-Lisa och mig var det länge som en skarp, brinnande smärtpunkt, sandkornet i ett öga, och det tog nästan ett helt liv innan jag förstod att det var den lilla smärtan som talade om att jag levde. Och att jag väl ändå var ett slags människa. Kastar man bort smärtan var den ju förgäves. Då gjorde den ju bara ont.

False Space and Time of the Apartment.

These planes found their rectilinear equivalent in the apartment. The right angles between the walls and ceiling were footholds in a valid system of time, unlike the suffocating dome of the planetarium, expressing its infinity of symmetrical boredom. He watched Karen Novotny walk through the rooms, relating the movements of her thighs and hips to the architectonics of floor and ceiling. This cool-limbed young woman was a modulus; by multiplying her into the space and time of the apartment he would obtain a valid unit of existence.

Sometimes the beauty is too much for me to handle. Do you know that feeling? When something is just too beautiful? When someone says something or writes something or plays something that moves you to the point of tears, maybe even changes you.

She spoke hesitatingly as if she expected me to refuse, so it was easy to do so.