Bokelskere.no

Det är vid denna tidpunkt han upptäcker Dickens. Som yngre hadde han läst David Copperfield, men funnit den tråkig. Senare hade någon stuckit åt honom Vår genemsama vän i handen. Han försökte läsa den, men kunde ej. Han bokstavligen var uförmögen att hålla i hop vad han läste, och när slutligen en bekant rent ut sade att Dickens var tokig, kände han sig lätt om hjärtat och slängde boken. Nu kom den igjen genom en annan person som formligen avtvang honom ett löfte att läsa David Copperfield. Han läste och blev betagen. En stilla ro, ett lugn så som efter ett utkämpat liv, innfann sig, och han tog genast ett abonnement på lånbibliotek för att gå mitt igenom hela romanföljden. Snart såg han dock att den kärleksfulle författaren, som under tårar och löjen betraktade de vanlottades öde, kunde vara ganska hätsk, när han angrep vad han ansåg vara missförhållanden i det sociala livet, och att han värken skonade personer eller vördnadsvärda saker. Under det år han nu läste Dickens vaknar hos honom begäret att på ett ungefär liknande sätt kunna rikta ett samlat anfall på hela detta samhälle, som han aldrig kunnat försona sig med, men som ändock pockade på hans aktning, beundran och hans arbete. Han tänkte första göra en Svensk Pick-wick-klubb, men så stego hans egna minne nupp, och nu sökte han gruppera dem, få inrama dem, och sedan det länge kokat under hans smältugn, var det färdigt til gjutning. Samhället skulla passera revy för en modern man, och så fann han denne i tidningsreferenten. Men yttre omständigheter tillstötte nu som mognade hans beslut att låta masken falla, och tidvattnet han så länga legat och väntat hördes brusa överbränningar, där så många sköna skepp förlist. Han behövde bara lyfte ankaret, så skulle också hans skuta gå i land – äntligen.

Ännu hade barnet icke hört omtalas en enda mänsklig rättighet. Allt var på nåd; han levde på nåd, åt på nåd, fick gå i skolan på nåd.

[...] skoltiden, den första, betraktades som en lärotid för helvetet och icke för livet,

Den första klassläraren, han hade, såg ut som människoätaren i sagan Tummeliten.