Xinrans berättelser från ett Kina som jag som jämnårig henne inte hade en aning om. Att det varit standard att kvitta sig med nyfödda flickebarn in i våra dagar genom att adoptera dem till väst har jag ju känt till sedan länge, men att det dessutom funnits(finns?) en vedertagen sed att "råka" döda nyfödda flickebarn helt kallt var mig okänt. Henne vill jag läsa mer av!
Nu läste jag om boken fem år senare och jag blev lika gripen av den igen. Särskilt det lilla flickebarnet som kastades i sophinken och hennes lilla fot som rörde sig utan att Xinran kunde göra något.
Eller om barnhem som försvann utan dokumentation vart barnen tog vägen. Eller om gamla lagar som gjorde att familjen fick dåligt med mat om det föddes en flicka eftersom jorden fördelades till män/söner och med döttrar blev det ingen jord. Familjen med endast döttrar kunde även mista den jorden som de hade för att odla för sitt uppehälle så att få ett flickebarn var dåligt. Om människor som färdas genom landet och dumpar sina flickebarn och hoppas få en son så att de kan återvända hem till familjen. Flicka efter flicka...
Snacka om patriarkat!
Som motvikt har författaren som sedan ett antal år bor i London startat organisationen Mothers Bridges of Love http://www.mothersbridge.org/ Organisationen har som syfte att hjälpa kinesiska flickor som blivit adopterade till västvärlden få kontakt med sitt kinesiska arv, ev finna sina biologiska mödrar men om det inte är möjligt så ska de kunna få lära sig om det landet och den kulturen som de föddes i genom resor till kinesiska landsbygden där de flesta flickorna kommer från. Dessutom stöttar de barnhemsbarn i Kina, handikappade flickor som inte blir adopterade mm. Ett livsverk!
Sist sett
