Bokelskere.no

Oppdagelseslysten blusset opp.
Så er det faktisk en dimensjon til – den overnaturlige?

Enhver livsoppfatning og verdensanskuelse – hvor materialistisk den enn
måtte være – er noe trygt å holde seg til. Når den får seg et grunnskudd,
blir vi hengende litt i løse luften.
Uten noe å holde oss fast i. Uten noe å navigere etter.
Så jeg ble litt skjelven. Et øyeblikk. ...

Nå hadde jeg studert fysikk og kjemi og biokjemi og anatomi
og kroppens funksjoner. Konkrete, materielle data. Dessuten sjelelige,
psykologiske fenomener.
Og hadde trodd at det ikke var noen dimensjoner utenom dette.

Og så er det faktisk en dimensjon til – den overnaturlige – som ikke kan
forklares hverken fysisk eller psykologisk.
Et stort hvitt og uoppdaget område på kartet!

Jeg hadde imidlertid ingen tanker om noe religiøst. Dette var parapsykologi –
fenomener utenfor psykologien. Fenomener som måtte utforskes.

Og det parapsykologiske ble utforsket.
Det var utrolig hva jeg fikk sporet opp av litteratur og informasjon
om dette. Siden jeg alltid har vært en lesehest, kom jeg meg også gjennom
store mengder stoff om emnet.
Og sporet opp mennesker som hadde hatt mange opplevelser på området.
( . . . )

Jeg leste og leste. Hadde god tid. Det var en spennende reise.

Hva ble det av det?

Jeg fikk en veldig klar overbevisning om at den overnaturlige dimensjon
er en overveldende virkelighet. Utrolig mye spennende å få innblikk i.

Samtidig var det hele veien noe som skurret.
Jeg fant meg ikke til rette i noe av dette. Fascinerende –
men ikke noe for meg å leve i.

Så var det jo en bok jeg ikke hadde tatt for meg, da. Bibelen.

For det første anså jeg meg som ferdig med å undersøke kristendommen.
Det hadde jeg gjort grundig nok i unge år.
Plagsomt grundig.
Dernest hadde jeg, merkelig nok, den oppfatning at kristendommen ikke
hadde noe med det overnaturlige å gjøre?

På den annen side – for fullstendighetens skyld – så burde jeg jo sjekke
Bibelen også. Hva den sa om det overnaturlige.
Om den sa noe i det hele tatt.

Uten sammenligning for øvrig:
Jeg bestemte meg for å ta en bit av det sure eplet. Hoppe i det.
Ta frem Bibelen og lese. Litt ydmykende, men – ålreit!

Heldigvis visste jeg at jeg ikke behøvde å begynne forrest i boken –
jeg begynte i Det nye testamentet.
Og leste. Unntatt det siste skriftet der, «Åpenbaringen».
Så mye vett hadde jeg at jeg skjønte at jeg bare ville bli forvirret
av å lese den. Jeg leste heller om Jesus og hans liv.

Den første beklemmende overraskelsen var å oppleve at det var så flaut
å lese i Bibelen!
Da jeg hadde lest alt mulig merkelig overnaturlig, var det ikke flaut
i det hele tatt! Jeg hadde sittet midt i familien med alle mine bøker
og lest ufortrødent.

Ja, så var Det nye testamentet lest. To ganger.
Og jeg ble faktisk ganske begeistret. Ikke for Paulus, men for Jesus.
Det var noe der.

Egentlig hadde jeg i mange år tenkt på Jesus som et idealmenneske.
Veldig bra. Veldig god. Veldig idealistisk.
Bare synd det endte så tragisk for ham.

Men jeg hadde tenkt at slik måtte det vel gå med en som bare ga fra seg
alt han hadde, og ikke tenkte på seg selv.
Det måtte jo gå galt til slutt. Man kan bli overidealistisk.

Og selvfølgelig: Å følge Jesus, som Bibelen snakker om, det blir jo som
å selge smør og ingen penger få!

(...) Men når det nå finnes en overnaturlig dimensjon – hva da?
Hvor er Jesus i dét? Hvem var han egentlig?

(...) Men, det som skjedde – etter at jeg hadde lest Det nye testamentet
to ganger – var at jeg til min forskrekkelse en dag oppdaget
at jeg trodde på Gud!
Ja, ikke bare det, men jeg trodde faktisk at Jesus var Guds Sønn.
Og ikke bare dét, men jeg trodde at Han døde på korset for alle menneskers
synder – også mine!
Jeg trodde også at Han var oppstanden og sitter ved Faderens høyre hånd!
At Han altså lever, og at vi kan snakke til Ham!

Hjelp! Hvor skal dette ende? Holder jeg på å bli kristen?!

Nå visste jeg at man ikke blir kristen sånn automatisk
fordi om man tror på Gud og Jesus.
Dét er det mange som gjør, uten at de av den grunn er kristne.

Jeg hadde lest i Bibelen at det var snakk om å ta imot Jesus
som sin personlige Frelser.
Slik blir man et Guds barn. Slik blir man kristen.

Så, hva nå? Bli kristen?
Ikke så veldig forlokkende, akkurat. Jeg var jo ferdig med det?
Skulle jeg bli en del av det der?!

Men jeg begynte å snike meg inn i kirken. Satt på bakerste benk.
Sang forsiktig med i «Kyrie Eleison». Var liksom litt med,
men samtidig var det jo gresk. Helt gresk.
Løp ut igjen før noen skulle finne på å antaste meg.
Men begynte å gå dit hver søndag.

(...) Paulus diagnostiserte jeg suverent som en nevrotisk og
kvinnehatende ungkar.

Men Jesus var ikke nevrotisk. Og han var langt fra kvinnehatende –
så langt ifra. Etter hvert sto han frem som den rene og klare diamanten.
Fullkommen. Helt full av nåde og kjærlighet. . . . .

Den klare morgenstjerne. Fullendt gjennom – ja, nettopp: gjennom lidelse.
Som her på jorden ikke engang hadde noe å legge sitt hode på –
i voldsom kontrast til den herlighet som ventet ham ved Faderens
høyre hånd i himmelen.

Jesus fra Nasaret. Jesus Messias. Jesus Kristus. Sann Gud og sant menneske.
Frelser. Forløser.
En som står og banker på døren og byr seg selv frem – nesten som en tigger –

om vi vil ta bryet med å åpne for Ham og ta imot Hans evige frelse.
( . . . )

Selv hadde jeg smått med syndserkjennelse – den har ballet på seg senere –
men allerede da visste jeg på en litt uklar måte:
Uten Jesus var jeg fortapt, overlatt til min egen selvopptatthet.

Selv om jeg var ganske godt oppdratt og stelte meg pent
og kunne være litt snill innimellom og veldig glad i familien,
så var det jo ting i meg – en egosentrisitet – som var milevis unna
Guds hellighet. I forhold til Gud, altså.

Det ondes problem –
alle snakker om det, men det er ingen som gjør noe med det.

Alle religioner, filosofier og politiske tankeganger beskjeftiger seg jo
på ulikt vis med den onde problematikk.
Det onde i verden.
Og det foreligger masse meninger og oppskrifter og forslag til hvordan man
skal kunne holde det onde unna.

Alle snakker om det. Men det er bare én som har gjort noe med det.
Hans navn er Jesus Kristus. Han fra Nasaret.

Ikke slik at det onde alt er feid ut av denne verden. Så langt ifra.

Men det er en åpning for hvert eneste menneske som sørger over det onde
i sitt indre, til å ta imot tilgivelse
og fylles med Hans kjærlighet.
La Han som er kjærligheten, komme inn og bli Herre i livet.

Ikke noe menneske kan seire over det onde. Fordi vi allerede er infisert.

Men Han som var født av Gud – Guds Sønn, Menneskesønnen – kunne seire,
i Guds kraft.

Derfor så jeg også at Jesu unnfangelse ved Den Hellige Ånd,
jomfrufødselen, ikke bare var et interessant under
for folk som liker undere.
Nei, det var hele forutsetningen for at Jesus der på korset kunne seire
over den onde.
Det var Gud som seiret. Det var Gud som ga seg selv.
For oss. Og altså for meg.

Overfor det gjenværende mer kommunistisk rettede arbeiderparti
stillet russerne sterkere og sterkere krav, som førte til
stadig bitrere strid innen partiet i Norge.

Sommeren 1923 holdt den kommunistiske internasjonales utvidede
eksekutivkomité møte i Moskva. Komitéen forlangte efter dette
møte, at der skulde begynnes åpen kamp mot religionen.

Det ultimatum, som således var stillet fra Russland, førte på
landsmøtet 1923 til den annen store splittelse:
Norges kommunistiske arbeiderparti dannedes i tilslutning til
den 3.internasjonale, Moskva-internasjonalen. Resultatet av
5 års kamp var blitt tre arbeiderpartier i Norge.
Og dette forhold kom nu i nogen tid til å vedvare.
Disse partier bekjempet hinannen på det kraftigste i nogen år.

Hvilket av disse partier skulde bli det sterkeste? Skulde
utviklingen i Norge nu gå samme vei som i Europa forøvrig, at
man fikk et stort og sterkt socialdemokratisk parti med
reformistisk program og metoder, og med en i allefall nøitral
stilling overfor kristendom og kirke eller kanskje endog en
vennlig stilling?

Men denne vei kom det ikke til å gå i Norge. Særlig fra 1926 av
begynte enhetsbestrebelser igjen å gjøre seg sterkt gjeldende.

( . . ) Grunnlaget for sammenslutningen var uklar, og resultatet
er blitt, at socialdemokratene efterhånden er slukt av den annen
part i sammenslutningen. ( . . )

de socialdemokratiske elementer innen partiet har bestemt anmodet
om, at der ikke måtte skje forandring i de teser, som var grunnlag
for samlingen. Men dette er ikke blitt respektert.
De kommunistisk og russisk anløpne elementer i partiet har tatt
overhånd og fremtvunget forandringer i radikal retning.
Programmet stiller partiet helt på marxismens grunn og er fylt
med uttrykk som "aktiv kamp", "den sociale revolusjon", "væbnet
arbeidervern" etc. Partiet ønsker ingen ministersocialisme.

Utkastet er utarbeidet av Tranmæl, Edv.Bull og Torp,
og betegner .. siden 1927 en radikalisering av såvel det
prinsipielle som praktiske program.
Man vet i så henseende, hvor man har det norske arbeiderparti.

( . . ) det spørres ikke her om hvad menige tropper, hvad
adskillige medlemmer gjør eller ikke gjør, men om partiet som
sådant og hvad det vil gjøre.

Når vi nærmere skal bedømme Det norske arbeiderpartis stilling til
kristendom, kirke etc. er vi så heldige å ha et programskrift,
forfattet av en av dette partis mest ledende menn, en av hovedmennene
for partiets program til valget i år (1930).
Det er prof. Edvard Bulls skrift: "Kommunisme og religion", utkommet
på Det norske arbeiderpartis forlag i 1923.
Vi har all grunn til å anta, at professorens syn er det almindelige ..
la oss se litt på immholdet av dette skrift.

Vi bemerker først at forfatteren ikke likefrem har godkjent det
russiske program, åpen og konsekvent kamp mot all religion som sådan.
Han gjør sig ikke til ateismens talsmann, hans stilling er slett ikke
den samme som "De gudløses liga"s stilling i Sovjet-Russland.
Han går en annen og klokere vei.
Prof. Bull anerkjenner også at religionen må tilkjennes en viss verdi.
Mange mennesker, også innenfor hans parti, trenger religionen,
i allefall inntil videre, ja spesielt vil den trenges i den svære kamp-
og overgangstid, som nu må komme inntil fremtidsstaten, det socialistiske
paradis er virkeliggjort.
Religionen har tilført og tilfører fortsatt sine tilhengere 'verdier'.
Selv den trangeste vestlandspietisme, som for forfatteren og hans feller
står som den sorteste åndsfornørkelse, gir sine tilhengere verdier.

Derfor fraråder professor Bull at man innlater sig på nogen antireligiøs
agitasjon. Å starte en sekt av 'fritenkere' eller 'ateister' vil være
(..) komisk eller betydningsløst.

Den viktigste grunn, hevder prof. Bull, til at man ikke skal drive nogen
antireligiøs agitasjon ligger i Marxismen selv.
Menneskenes forestillings- og følelsesliv, tankegang og åndsinnhold,
'ideologiene' er nettop 'overbygninger' til de økonomiske og sociale
forhold. Når disse forhold forandres, skifter også ideologiene.
Man skal derfor legge alt arbeide på å forandre de økonomiske og
sociale forhold, så kommer de ideologiske forandringer av seg selv.

Dette vil si at når det klassefri samfund er realisert, vil kristendommens
dager være talte. Se dette er med rene ord det faktiske som er uttalt,
idet man avklær setningene kunstterminologien.
Når fremtidsstaten er kommet, da er kristendommen ferdig.
I mellomtiden kan den jo ha sin betydning. "Der Mohr hat seinen Dienst
gemacht, der Mohr kann gehen". (Negeren har ydet sin tjeneste, negeren
kan gå.") - Dette er ganske konsekvent tenkt i overensstemmelse med den
marxistiske filosofi.

/ / /

Episode av Edv.Bull referert av André Bjerke ! ->

= = =

nb.no lenke til dette sitatet:

Endel andre relevante skrift av prof. Karl Vold :

'Kirken og klassekampen' 1928

'Kristendommen og tidsånden' 1934

'Den moderne arbeiderbevegelses stilling til religion og moral' 1930

'Moderne religionsdannelser og religionssurrogater' 1934

När Zachris Topelius tillträdde redaktörskapet
för Helsingfors Tidningar, torde han ha känt
detsamma som en forntida krigare, då han fick mottaga
riddarsvärdet. Nu hade han i sin hand det vapen,
som skulle hjälpa honom att forma världen sådan,
som han ville ha den.

Hans riddarsvärd, om man så får kalla det,
var dock av den minsta och obetydligaste art.
Helsingfors Tidningar var ett helt litet blad, som kom
ut två gånger i veckan. Till formatet var det inte
fullt så stort som ett brevpappersark, hade två
spalter på varje sida och naturligtvis inte fler än
fyra sidor.
Hälften av utrymmet, och mången gång ännu mer,
upptogs alltid av notiser och annonser,
vilka återfunnos på första och sista sidan.
De fyra spalterna på de mindre bemärkta innersidorna
fick redaktören utfylla efter bästa förmåga.
Märkas bör dock,
att det trånga utrymmet betydligt utdrygades,
därigenom att hela tidningen trycktes med den
finaste stil och rubrikerna inte tillätos breda ut
sig på det övrigas bekostnad.

Redaktören för Helsingfors Tidningar hade inga
medarbetare, utan red ensam för rusthållet. Det
syns redan av detta hur ytterst blygsamt hela
företaget var. Men förhållandet hade ju den fördelen,
att Topelius fick sköta sitt blad helt och hållet efter
eget tycke. Han kunde utan gensaga få följa sitt
eget program. (..)

Det är möjligt,
att han på detta sätt fick en vana att sällan dikta
endast för diktens egen skull. Han var
folkuppfostrare, då han diktade, och diktare, då han
uppfostrade. Detta låg så för hans natur, att man
nästan kan betvivla, att han ansåg något arbete,
åtminstone om det var skrivet på prosa, för rätt
lyckat, om däri saknades det uppfostrande,
vägledande momentet.

God sämja mellan alla landets invånare tyckes
ju vara det första nödvändiga, om ett land skall
förvandlas till en rosengård. Och för detta behöves
framför allt, att man gör ömsesidig bekantskap
och lär känna sina landsmäns goda sidor. Men
oftast är det i stället så, att huvudstad och
landsbygd äro ganska främmande för varandra. (...)

Allt berodde på om publiken
skulle förstå honom, bli glad åt hans goda mening
och ge honom sitt stöd. Allmänheten förstod nog
mycket litet av den goda meningen. De allra flesta
tyckte, att Helsingfors Tidningar redigerades
ungefär som en handskriven leksakstidning. Men allt
var bättre än den förra tråkigheten (..)

Det fanns människor, som alls inte
kunde tåla att bli så familjärt behandlade av sin
tidning. Men det fanns också en hel del andra,
som kände sig roade och som tänkte i sitt sinne:
»Den där gossen i Helsingfors Tidningar berättar
sina nyheter på ett bra trevligt sätt. Varför kunna
inte vi andra vara lika öppna och naturliga som
han ?» ( . . )

För att allt skulle bli väl beställt, borde den
delen av befolkningen, som talade finska, även tas med
in i paradiset. Den borde alls inte känna sig som
något fattigmansbarn, som måste nöja sig med att
stå utanför grinden och titta in genom spjälorna. ( .. )

Och allt detta syntes den unge redaktören helt
lätt att genomföra. Det behövdes ju bara en smula
god vilja. Över huvud taget ansåg nog Helsingfors
Tidningar, att allt, som måste göras för att få
världen sådan, som den borde vara, kunde
genomdrivas med saktmod och mildhet, på samma sätt
som en trädgårdsmästare beskär sina träd inte av
vrede, utan för att göra dem vackrare och mer
fruktbärande.

..Det fanns nog en och annan, som gjorde sig lustig
över den tjugusexårige redaktören, som var så vis
och så välmenande . . .
själv kände han ofta med stor förtrytelse,
att hans avsikter gäckades, att hans idéer
undertrycktes ...
därför att han hade en motståndare,
som hindrade alla hans
rörelser.

Intet finskt tidningsblad fick vid denna tid
tryckas, utan att en censor hade genomläst texten
och meddelat sitt »imprimatur». Och Zachris censor
var en allvarlig och betänksam man, som mindre
än någon annan förstod sig på den lekfulla stilen
i Helsingfors Tidningar.
Han tycktes inte vilja tro,
att någon gjorde sig så mycket besvär bara för att
säga alldagliga, oskyldiga saker på ett angenämt sätt.
Han misstänkte, att redaktören försökte
utsprida arga, rabulistiska läror, vederbörligen
insockrade och förställda.

På våren 1842 gick i Helsingfors ett rykte, att
man kunde vänta ett besök av den i Finland allmänt
älskade tronföljaren, storfurst Alexander, och
Topelius hörde sig för hos censor om det var tillåtet
att däröver på förhand fröjda sig i tidningen.

Då blev censor ängslig över att orden »fröjda sig»
kunde ha någon elak undermening. Att Zachris
verkligen tyckte om tronföljaren och var glad över
hans ankomst, kunde aldrig falla honom in.
Han gav det snäva svaret, att Helsingfors Tidningar måste
uppskjuta att fröjda sig, tills händelsen hade blivit
omtalad i regeringsbladet.
Och som detta alls inte tycktes vara så intresserat
för furstebesöket som Zachris,
fick denne inte omnämna saken, förrän
storfursten redan hade vistats en hel dag i staden.

En gång hände det, att Zachris i tidningen ville
införa en notis om att en rysk soldat hade gått ner
sig på isen utanför Sveaborg.
Då blev den stackars censorn åter orolig.
Det var ju möjligt, att
detta på det rabulistiska teckenspråket betydde, att
hela det ryska väldet hade råkat under isen.

Han förbjöd notisen, och för att inte Zachris skulle
lockas till flera förlöpningar av samma art, skyndade
han att varna honom:

»Ifall du har hört om den av vargar uppätna
ryska postkarlen, så behåll nyheten för dig själv!
En rysk soldat får inte bli vargamat.»

Oändliga bekymmer vållade det redaktör och
sättare, då tidningen strax före tryckningen kom
tillbaka från censor med hela sidor överkorsade.

Var finna ny text i hastigheten? Det blev att plocka
fram gamla noveller, vad skräp som helst, för att få
bladet fulltryckt.

Men detta var dock det minsta.

Zachris hade haft inne en artikel om postverket,
som egentligen hade varit berömmande. Den hade
också fått imprimatur av censor, men om några
veckor kom sträng order från själva
generalguvernören, att man i finska tidningar
inte fick resonera om ett kejserligt ämbetsverk,
även om det skedde med gillande.

Man kan tänka sig den unge världsförbättraren,
som stod där med det blanka svärdet i sin hand
och inte fick svinga det.

Det gällde att bli smidig, att uttrycka sig i
förtäckta ord, att söka begagna sig av fabler, dikter,
gåtor, sådant lätt gods, som censorn inte fann nödigt
att granska med den stränga omsorg, som han
ägnade de långa prosaartiklarna.
Det tycktes rätt nödvändigt för en dåtida finsk
tidningsman att vara en smula poet.

Den första april år 1843 hade Zachris haft inne
en lång artikel, där djävulen nämndes.
Troligtvis ansåg sig censor böra ta också denne potentat
i försvar, ty strax före tryckningen hade hela artikeln
strukits.
En insänd novell måste i all hast
uppsättas, men tidningen kom ändå ut en timme senare,
än brukligt var. Publiken underlät inte att uttala
sitt missnöje över det sena och klena bladet.

I nästa nummer kom då en versifierad ursäkt
från redaktionen.

O dyra publikum, som städse väl oss ment,
i lördags par hazard en händelse oss hände —
Likgott en händelse. En timme blott för sent
kom bladet ut; men o, vad man av längtan brände,
vad gräslig trängsel på boklådans trappa var,
vad ständigt frågande och ständigt samma svar!

»Finns ej?» — »Finns ej.» —
»Vad harm, att så sin tid föröda!
Skall, o vaktmästare, förgäves bli er möda?

Skall, täcka jungfrurs tropp, bli fåfängt ert besvär?
Men håll — det ju i dag april den första är!»

Ett litet puts alltså? Ja visst, kan du förlåta?

Vi narrat dig april, o dyra allmänhet!

Det enda nyckeln var till denna lilla gåta,
det skall ej hända mer, så mycket du det vet.
_

Då den finska publiken läste detta, visste den
mycket väl var den verkliga nyckeln till gåtan fanns.

/

Opus Topelius Runbergensis

the original British edition of the book got a more striking
title: Cinderella with Amnesia.

Michael Griffiths wrote God’s Forgetful Pilgrims, in which he maintains
that the church has largely forgotten her wondrous identity in Christ
and has settled for the world’s substitute identities.

As children of God, we are prized by the Prince, chosen by Him to reign
at His side (1 Peter 2:9).
Yet, beautiful and beloved as we are to the Prince, we go right on —
like Cinderella with amnesia — living in drudgery
as citizens of a second-class country,
forfeiting heavenly treasures by clinging to earthly ones.

Kort presentert av skribent Randy Alcorn >

litt nærmere omtale

PREFACE
I was born in Newark, New Jersey, in 1957, back when it was a thriving
city, bustling with iconic department stores,
morning and evening newspapers, libraries and museums, a busy downtown,
and a large middle class. (...)
My parents, like millions of other Americans, moved to the suburbs
when I was a toddler.

/ /

Then, one hot July day in 1967, when I was nine years old,
I saw the city overtaken by turmoil.
As my father drove us into the city, the air grew thick with smoke:
Newark was engulfed in its infamous riots,
and police, National Guardsmen, and military vehicles lined its streets.

Eventually, a policeman flagged us down to warn us about "snipers."
As my father anxiously turned the car around, he instructed me to
lie down on the floor for safety.
More than two dozen people, mostly African Americans, died in Newark
over the next several days;
750 more were injured, and another 1,000 jailed.
Property damage was estimated in millions of dollars.
The devastating riots boiled over into many other cities, including nearby
New Brunswick and Plainfield, New Jersey; Detroit and Cincinnati in the
Rustbelt; and Atlanta in the South.
It would become known as the "long, hot summer of 1967."

In most cases, the precipitating event was police violence toward blacks,
but the root causes ran deeper. Jobs and economic activity, as well as
the largely white working and middle classes, had been moving out of those
cities for some time,
and many blacks, who had been moving into them as part of their Great
Migration from the South, were packed into urban ghettos.
_
I was witnessing the unfolding of what would come to be called
"the urban crisis."
For all of my life (...) all of modern history—cities had been centers
of industry, economic growth, and cultural achievement.
By the late 1960s and 1970s, that was no longer the case.
Middle-class people and jobs were fleeing cities like Newark for the suburbs,
leaving their economies hollowed out.
By the time I entered high school in the early 1970s, huge stretches
of Newark had fallen victim to economic decay, rising crime and violence,
and racially concentrated poverty.

( forlagsinnledning )

( omtale NYtimes )

Lørdagsmøtet og hysj-atmosfæren forteller Uppman Nilsen at dette ikke er noen vanlig sak. En "vanlig sak" for Spesialenheten er når tjenestemenn har trikset med overtidslister, eller når noen er blitt peppersprayet i fjeset av politiet uten å ha mottatt de nødvendige advarsler først.

Utanför stadsporten i Betlehem stod en romersk krigsknekt
på vakt. Han var iförd harnesk och hjälm, bar ett kort
svärd vid sidan och höll ett långt spjut i handen.
Hela dagen stod han nästan orörlig, så att man verkligen
kunde tro honom vara en man av järn.

Stadsfolket gick ut och in genom porten,
tiggare slogo sig ner i skuggan under portvalvet,
fruktförsäljare och vinhandlare satte ner sina korgar
och käril på marken bredvid krigsknekten,
men han gjorde sig knappast besvär med att vända på huvudet
för att se efter dem.

Inte är det där något att betrakta, tycktes han vilja säga.
Vad bryr jag mig om er, som arbetar och för handel och
kommer drivande med oljekrukor och vinsäckar?
Låt mig få se en krigshär, som ställer opp sig
för att gå emot fienden!

Låt mig få se vimlet och den heta striden, då en
ryttartrupp kastar sig över en skara fotfolk!
Låt mig få se de tappra, som ilar fram med stormstegarna
för att bestiga murarna i en belägrad stad!
Ingenting kan fröjda mina ögon annat än kriget.

Jag längtar efter att se Roms Örnar blänka i luften.
Jag längtar efter kopparlurarnas dån,
efter de skinande vapnen, efter blodets röda stänk.

Alldeles utanför stadsporten vidtog ett präktigt fält, som
var övervuxet med liljor. Krigsknekten stod varje dag med
blickarna riktade emot just detta fält, men han tänkte inte
ett ögonblick på att beundra blommornas utomordentliga
skönhet.
Ibland märkte han, att de förbigående stannade och
fröjdade sig åt liljorna, och då förvånade han sig över att
de fördröjde sin vandring för att beskåda något så
obetydligt.
"Dessa människor vet inte vad som är skönt", tänkte han.
_

Och vid det han tänkte detta, såg han inte mer för sina
ögon de grönskande fälten och olivkullarna runtomkring
Betlehem, utan han drömde sig bort till en brännhet öken
i det solrika Libyen.
Han såg en legion soldater i en lång, rät linje
dra fram över den gula, spårlösa sanden.
Ingenstädes fanns skydd för solstrålarna,
ingenstädes en läskande källa,
ingenstädes sågs en gräns för öknen eller ett mål för vandringen.
Han såg soldaterna, utmattade av hunger och törst, vandra framåt
med vacklande steg.
Han såg den ene efter den andre av dem störta omkull,
fälld till marken av den glödande solhettan.
Men trots allt detta tågade dock truppen stadigt framåt
utan att tveka, utan att tänka på att svika fältherren
och vända tillbaka.

"Se där, vad som är skönt!" tänkte krigsknekten. "Se där,
vad som är värt en blick av en tapper man!"
( . . . . )

Men krigsknekten var pä intet sätt glad åt barnet.
Tvärtom kom den lille honom att tänka på en förfärlig spådom
av en gammal judisk siare.

Denne hade nämligen förutsagt, att en tid av fred en gång
skulle sänka sig över jorden.
Under en tidrymd av tusen år skulle intet blod utgjutas,
intet krig föras,
utan människorna skulle älska varandra som bröder.

Då krigsknekten tänkte på att något så fasansfullt kunde gå
i verkställighet, ilade en rysning genom hans kropp,
och han grep hårt om spjutet liksom för att söka ett stöd.

Och nu, ju mer krigsknekten såg av den lille och hans
lekar, desto oftare kom han att tänka på den tusenåriga
fredens rike.
Visserligen trodde han inte, att det redan kunde vara kommet,
men han tyckte inte om att behöva tänka på något så avskyvärt.

( . . . )

tekst hos runeberg.org >

Men først skal Alfheim opptre uten ape, i innledningsforedraget. Det er ikke oratorisk gnistrende. I det hele tatt er det svært lite klassisk veltalenhet å finne på påtalesiden. Det er merkelig at man ikke må bestå en eller annen eksamen i muntlig retorikk for å få juridikum, kan det virkelig være mulig? Hvordan Guro Glærum Kleppe formulerer seg, tør jeg nesten ikke gi ordrette eksempler på engang, fordi det kan oppfattes som ærekrenkende. En dag kniper jeg henne i å bruke "i forhold til" fire ganger i samme setning.

Rettssaken er en hval. Den måler 20 meter fra hale til snute og veier 90 tonn. En sterk og veltrent mann, kanskje Eirik Jensen selv, kan greie å løfte halefinnen omtrent til knehøyde før han må gi tapt. For å komme inn til filetkjøttet, dyprødt og mørt, må man skjære seg gjennom et halvmetertjukt lag med spekk.

Det "apokalyptiske sjakkspillet" mellom supermaktene .. blir spilt
etter regelen
"Dersom én vinner, er det ute med begge" ;

det er et spill som ikke ligner på noe krigsspill som er gått
forut for det.

Dets "rasjonelle" mål er avskrekking, ikke seier,

våpenkappløpet betyr ikke lenger en forberedelse til krig;
det kan bare rettferdiggjøres ut fra det syn at stadig sterkere
avskrekkingsmidler er den beste garanti for fred.

På spørsmålet: Hvordan skal vi noengang kunne frigjøre oss fra
denne opplagte galskapen .. finnes ikke noe svar.

..Hovedgrunnen til at vi fremdeles har krigen blant oss, ...
er det enkle faktum at det ennå ikke er trådt inn på den politiske
scene noen instans som kan erstatte denne øverste dommer
i internasjonale saker. Hadde ikke Hobbes rett da han sa:
"Uten sverdet er avtaler bare ord"?

_

tekst, nb.no

Vi hadde en venn som het Hans og ble omvendt
da han var 75 år.
Det var en alminnelig kar, han hadde ikke levd
noe mer eksemplarisk liv enn de fleste.
Men så ble han omvendt.

Nå skulle man tro han ikke hadde så mange sjanser
etter han var 75 år. Men han fikk lov til å hjelpe
mange mennesker,
fordi han ikke så på seg selv men på Gud hele tiden.

Da naboen hans ble dårlig og fikk kreft og skulle dø,
møtte jeg Hans med sin Bibel under armen:
Skal du bort og lese for han Andreas?
"Ja, trur du itte at'n sier det da gett", sa han.
Han mente Gud.
"Og så sa jeg", fortalte han: "Jeg har da itte noe der
å gjøre." "Men så sa'n at jeg måtte gå, og da sa jeg
at da får du sende med meg det jeg skal gå med.
Og så gikk jeg da", sa Hans.
Og han Andreas ble en kristen, han.

Til slutt fikk gamle Hans så mye å gjøre i sjelesorg,
at han delte bygden i kretser. Han hadde én krets
mandag, én tirsdag og én onsdag osv., for ellers rakk
han det ikke! Og overalt virket Gud.

Og så fikk vi høre at en av de største kaksene i bygda
var blitt omvendt, og ingen kunne riktig begripe hva
som var hendt.
Jo, så viste det seg at det var Hans som hadde vært der.
Hadde han sagt noe storartet?
Vi fikk høre hva Hans hadde sagt. Han hadde spurt ham
om hvor han hadde tenkt å tilbringe evigheten.
Dette var det ingen som hadde spurt ham om før.
Og dermed fikk han noe å tenke på og ble en virkelig
varm kristen til slutt.
Slikt gjør Gud med den som vil ta imot. Men da må vi
slutte å si: Jeg kan ikke, vi må spørre: Hva kan Gud?

.."La oss da med frimodighet tre fram for nådens trone,
for at vi kan få miskunn og finne nåde til hjelp i
rette tid."
Ikke hva vi skal prestere, men hva vi er villige til å
be om og villige til å vente av den oppstandne,
avgjør saken.

_

tekst hos nb.no >