Bokelskere.no

Nere på gatan malde trafikens kvarn och sände upp sitt dån.
..I huset mittemot låg i jämnhögd ett stort kontor, där
ett tjog kvinnor arbetade vid sina skrivmaskiner.
Ett modernt kontor med många avdelningar i en enda väldig
lokal. Hjärnan i ett stort företag. Kvinnorna satt där
huvud vid huvud, rygg vid rygg. Mörka huvuden och ljusa,
unga, raka ryggar, med bröstens fina linjer under armarna
och gamla, böjda ryggar med platta bröst. Ögonen följde
det löpande papperet i maskinerna, papperet som de icke
fick släppa. Unga och livfulla ögon, trötta och förpinade
ögon. En har suttit på sin stol en månad kanske, kamraten
bredvid i tio år. De skriver, så reser de sig för att
bläddra i ett kortregister, de sätter sig och skriver igen
och följer det löpande papperet med aldrig sviktande flit.
Det förefaller som om deras sysselsättning vore den
viktigaste i världen, som om de trodde, att världen
skulle förgås, om de gjorde en minuts avbrott i sitt arbete.

Det är stadens arbetande kvinnor. Stockholm har fem kvinnor
på fyra män, Stockholm är kvinnornas utvalde stad.
Och från jorden har deras stora massa kommit.
I den ensliga bygden hägrar storstaden för hemmadöttrarna
som de lycksaligas boning. Lockelserna förstoras med
avståndet till dem. Flickorna plågas och lider under byns
eller stationssamhällets enahanda och händelselöshet.
De jämför sin lott med storstadsbons och protesten växer
sig stark. I höstkvällarnas mörker dånar stockholmståget
förbi med kupéfönstrens rader av ljus och härlighet.
Unga, längtande ögon följer. Och en kväll sitter de själva
på tåget, avundade av vänner och anhöriga, som är tvungna
att stanna kvar.
De kommer in i stadens hem, fabriker och kontor.
De knackar på maskin och plockar i kortregister, mulna och
soliga dagar sitter de där på sina platser.
Tåligt och troget finner de sig i sin fångenskap.
Ty det var deras heta åstundan att komma hit: de är nöjda
och tillfreds och de skriver brev fulla av lockelser,
till de anhöriga där hemma, som stod kvar när tåget gick.

Stadens arbetande kvinnor försörjer sig själva och behöver
icke mer mannen.
Tjänstekvinnan var förr den enda förvärvsarbetande, men
här har en ny typ av henne framvuxit.
Kvinnan av en äldre tid reder hem och föder barn och
kommer i beroende av mannen, men denna nya kvinna är och
förblir sin egen och skapar sig en tillvaro på eget ansvar.
Hon lever för sig själv och sin egen tillfredsställelse,
men icke för släktet. Hon fyller en funktion och ger sina
krafter åt staden.
Här arbetar en rikedom av ung kvinnlighet, som skall äldras
och försvinna som ryggar framför maskinerna.
Denna blommande kvinnlighet tjänar en firma, ett verk,
ett bolag. Den vissnar icke i släktets tjänst -- förnyas
icke i barn, utan det är en firma, ett verk, ett bolag,
som kräver dess blod.

Över huset, som inrymmer det stora kontoret mittemot, är
marshimlen nästan hotfullt blå. Men här i staden märker
man ytterst litet av den sällsamma oro, som råder i jorden
nu vid vårdagjämningen. Kungsgatan här nedanför har ingen
tjällossning. Asfalten breder sig hård och okänslig året
om; gatans asfalt upphäver årstider och väder och förblir
oberörd av alla trampande skodon och rullande hjul.
Människorna rusar brådskande däröver och asfalten lämnar
inga spår efter deras fötter.

Men från jorden kom de en gång, de som nu går gatan fram,
direkt eller genom förfäder. Och över hälften av dem som
nu bebor staden är inflyttade landsbor.
I hundratusental hade de kommit från jorden hit till
asfalten. I en ständigt rinnande ström hade de kommit --
från gårdar, torp, backstugor. Flera tusen nya vartenda
år. Och tillsammans med alla som kommit före dem hade de
byggt upp staden, skött dess funktioner, inrättat sig
som dess invånare, fött barn och gett staden nya invånare.
De hade alla lämnat sitt ursprung och gått upp i en ny
livsform. De hade genomgått en stor förvandling - de hade
anpassat sig och underordnat sig och format sig efter
asfalten.
Genom dessa stadsbor i första generationen hade Stockholm
tredubblat sin befolkning på ett halvt århundrade.
Landets huvudstad hade blivit storstad genom folkvandringen
från jorden. En fredlig och stillsam folkvandring - men med
följder som var för stora för ögat att överblicka.

De kom hit från jorden för att erövra staden och i den
skapa sig den drömde tillvaron. Men det blev staden, som
i stället erövrade dem och formade dem efter sitt beläte.
Dessa hundretusenden gick nu här och trampade den hårda
asfalten som förvandlade väsen.

Och en av de förvandlade var Knut Toring från Lidalycke by.