Bokelskere.no

När Zachris Topelius tillträdde redaktörskapet
för Helsingfors Tidningar, torde han ha känt
detsamma som en forntida krigare, då han fick mottaga
riddarsvärdet. Nu hade han i sin hand det vapen,
som skulle hjälpa honom att forma världen sådan,
som han ville ha den.

Hans riddarsvärd, om man så får kalla det,
var dock av den minsta och obetydligaste art.
Helsingfors Tidningar var ett helt litet blad, som kom
ut två gånger i veckan. Till formatet var det inte
fullt så stort som ett brevpappersark, hade två
spalter på varje sida och naturligtvis inte fler än
fyra sidor.
Hälften av utrymmet, och mången gång ännu mer,
upptogs alltid av notiser och annonser,
vilka återfunnos på första och sista sidan.
De fyra spalterna på de mindre bemärkta innersidorna
fick redaktören utfylla efter bästa förmåga.
Märkas bör dock,
att det trånga utrymmet betydligt utdrygades,
därigenom att hela tidningen trycktes med den
finaste stil och rubrikerna inte tillätos breda ut
sig på det övrigas bekostnad.

Redaktören för Helsingfors Tidningar hade inga
medarbetare, utan red ensam för rusthållet. Det
syns redan av detta hur ytterst blygsamt hela
företaget var. Men förhållandet hade ju den fördelen,
att Topelius fick sköta sitt blad helt och hållet efter
eget tycke. Han kunde utan gensaga få följa sitt
eget program. (..)

Det är möjligt,
att han på detta sätt fick en vana att sällan dikta
endast för diktens egen skull. Han var
folkuppfostrare, då han diktade, och diktare, då han
uppfostrade. Detta låg så för hans natur, att man
nästan kan betvivla, att han ansåg något arbete,
åtminstone om det var skrivet på prosa, för rätt
lyckat, om däri saknades det uppfostrande,
vägledande momentet.

God sämja mellan alla landets invånare tyckes
ju vara det första nödvändiga, om ett land skall
förvandlas till en rosengård. Och för detta behöves
framför allt, att man gör ömsesidig bekantskap
och lär känna sina landsmäns goda sidor. Men
oftast är det i stället så, att huvudstad och
landsbygd äro ganska främmande för varandra. (...)

Allt berodde på om publiken
skulle förstå honom, bli glad åt hans goda mening
och ge honom sitt stöd. Allmänheten förstod nog
mycket litet av den goda meningen. De allra flesta
tyckte, att Helsingfors Tidningar redigerades
ungefär som en handskriven leksakstidning. Men allt
var bättre än den förra tråkigheten (..)

Det fanns människor, som alls inte
kunde tåla att bli så familjärt behandlade av sin
tidning. Men det fanns också en hel del andra,
som kände sig roade och som tänkte i sitt sinne:
»Den där gossen i Helsingfors Tidningar berättar
sina nyheter på ett bra trevligt sätt. Varför kunna
inte vi andra vara lika öppna och naturliga som
han ?» ( . . )

För att allt skulle bli väl beställt, borde den
delen av befolkningen, som talade finska, även tas med
in i paradiset. Den borde alls inte känna sig som
något fattigmansbarn, som måste nöja sig med att
stå utanför grinden och titta in genom spjälorna. ( .. )

Och allt detta syntes den unge redaktören helt
lätt att genomföra. Det behövdes ju bara en smula
god vilja. Över huvud taget ansåg nog Helsingfors
Tidningar, att allt, som måste göras för att få
världen sådan, som den borde vara, kunde
genomdrivas med saktmod och mildhet, på samma sätt
som en trädgårdsmästare beskär sina träd inte av
vrede, utan för att göra dem vackrare och mer
fruktbärande.

..Det fanns nog en och annan, som gjorde sig lustig
över den tjugusexårige redaktören, som var så vis
och så välmenande . . .
själv kände han ofta med stor förtrytelse,
att hans avsikter gäckades, att hans idéer
undertrycktes ...
därför att han hade en motståndare,
som hindrade alla hans
rörelser.

Intet finskt tidningsblad fick vid denna tid
tryckas, utan att en censor hade genomläst texten
och meddelat sitt »imprimatur». Och Zachris censor
var en allvarlig och betänksam man, som mindre
än någon annan förstod sig på den lekfulla stilen
i Helsingfors Tidningar.
Han tycktes inte vilja tro,
att någon gjorde sig så mycket besvär bara för att
säga alldagliga, oskyldiga saker på ett angenämt sätt.
Han misstänkte, att redaktören försökte
utsprida arga, rabulistiska läror, vederbörligen
insockrade och förställda.

På våren 1842 gick i Helsingfors ett rykte, att
man kunde vänta ett besök av den i Finland allmänt
älskade tronföljaren, storfurst Alexander, och
Topelius hörde sig för hos censor om det var tillåtet
att däröver på förhand fröjda sig i tidningen.

Då blev censor ängslig över att orden »fröjda sig»
kunde ha någon elak undermening. Att Zachris
verkligen tyckte om tronföljaren och var glad över
hans ankomst, kunde aldrig falla honom in.
Han gav det snäva svaret, att Helsingfors Tidningar måste
uppskjuta att fröjda sig, tills händelsen hade blivit
omtalad i regeringsbladet.
Och som detta alls inte tycktes vara så intresserat
för furstebesöket som Zachris,
fick denne inte omnämna saken, förrän
storfursten redan hade vistats en hel dag i staden.

En gång hände det, att Zachris i tidningen ville
införa en notis om att en rysk soldat hade gått ner
sig på isen utanför Sveaborg.
Då blev den stackars censorn åter orolig.
Det var ju möjligt, att
detta på det rabulistiska teckenspråket betydde, att
hela det ryska väldet hade råkat under isen.

Han förbjöd notisen, och för att inte Zachris skulle
lockas till flera förlöpningar av samma art, skyndade
han att varna honom:

»Ifall du har hört om den av vargar uppätna
ryska postkarlen, så behåll nyheten för dig själv!
En rysk soldat får inte bli vargamat.»

Oändliga bekymmer vållade det redaktör och
sättare, då tidningen strax före tryckningen kom
tillbaka från censor med hela sidor överkorsade.

Var finna ny text i hastigheten? Det blev att plocka
fram gamla noveller, vad skräp som helst, för att få
bladet fulltryckt.

Men detta var dock det minsta.

Zachris hade haft inne en artikel om postverket,
som egentligen hade varit berömmande. Den hade
också fått imprimatur av censor, men om några
veckor kom sträng order från själva
generalguvernören, att man i finska tidningar
inte fick resonera om ett kejserligt ämbetsverk,
även om det skedde med gillande.

Man kan tänka sig den unge världsförbättraren,
som stod där med det blanka svärdet i sin hand
och inte fick svinga det.

Det gällde att bli smidig, att uttrycka sig i
förtäckta ord, att söka begagna sig av fabler, dikter,
gåtor, sådant lätt gods, som censorn inte fann nödigt
att granska med den stränga omsorg, som han
ägnade de långa prosaartiklarna.
Det tycktes rätt nödvändigt för en dåtida finsk
tidningsman att vara en smula poet.

Den första april år 1843 hade Zachris haft inne
en lång artikel, där djävulen nämndes.
Troligtvis ansåg sig censor böra ta också denne potentat
i försvar, ty strax före tryckningen hade hela artikeln
strukits.
En insänd novell måste i all hast
uppsättas, men tidningen kom ändå ut en timme senare,
än brukligt var. Publiken underlät inte att uttala
sitt missnöje över det sena och klena bladet.

I nästa nummer kom då en versifierad ursäkt
från redaktionen.

O dyra publikum, som städse väl oss ment,
i lördags par hazard en händelse oss hände —
Likgott en händelse. En timme blott för sent
kom bladet ut; men o, vad man av längtan brände,
vad gräslig trängsel på boklådans trappa var,
vad ständigt frågande och ständigt samma svar!

»Finns ej?» — »Finns ej.» —
»Vad harm, att så sin tid föröda!
Skall, o vaktmästare, förgäves bli er möda?

Skall, täcka jungfrurs tropp, bli fåfängt ert besvär?
Men håll — det ju i dag april den första är!»

Ett litet puts alltså? Ja visst, kan du förlåta?

Vi narrat dig april, o dyra allmänhet!

Det enda nyckeln var till denna lilla gåta,
det skall ej hända mer, så mycket du det vet.
_

Då den finska publiken läste detta, visste den
mycket väl var den verkliga nyckeln till gåtan fanns.

/

Opus Topelius Runbergensis