Bokelskere.no

Överallt i Bombay möter man (. . . .)
Små danserskesällskap, där de små dansflickorna inte äro mera än
på sin höjd fem år, vilda, plågade, extatiska, merendels anförda
av en ständigt rytande och hotande gubbe, ful och avskräckande ;
en sinnesuppjagande kontrast mot de kringvirvlande små danserskornas
späda skönhet.
Bjällror klinga vilt på de små ballerinornas anklar. Han ryter,
den fule, allteftersom dansen skall skifta över i akrobatik,
då gå de små omvänt på alla fyra med magarna uppåt.
Han ryter som om han ville döda dem, då kasta de upp benen och dansa
vidare på händerna, medan han med mordisk uppsyn spelar på ett
entonigt brummande stråkinstrument; det liknar till formen en fisk
och verkar musealt och urtidsgrymt.

De små vackra anklarnas bjällror ringa. Fotsulorna vibrera som om
de väntade piskslag. Flickorna dansa flämtande med huvedena nedåt.
Man står och blir förgrymmad över den långa plågsamma balansdansen
på händerna.
Går fram och ger gubben en rupie. Det är hela sexton annas; annars
får han minsann aldrig mer än högst två annas i vart kvarter.

Han stoppar genast dansen, de små flickorna sjunka ner på den
smutsiga dansmattan för att vila. De säga inget till varandra, de
bara flämta. En av dem har similistenar i näsvingarna, de skälva
och blänka.. Man njuter av deras stillhet nu. Deras barnsliga hy.
Deras klara ögon. Går åter fram och tecknar åt gubben varför han
egentligen fått rupien. "För att du skulle stoppa, begriper du?
Too long time up and down! savi?"
"Yess sajb, savi."

Egentligen önskade jag slå ihjäl honom eller åtminstone ge honom en
dansk. Men at ge honom lussingar skulle gå ut över flickorna
och så grym skulle jag inte kunna vara, om man så proppade i mig
hela brahmaläran plus hela det engelska lordsystemets åderförkalkning.

Därför går jag fram till den flicka som har de stora, härliga ögonen
och similibriljanterna.
"Här är en rupie till dig. For you (pekar på henne). Not for you"
(pekar på gubben).
Den lilla danserskan ler, men så svagt att munnen inte ens krusas.
Det är ögonen som le.

"Om jag bara kunde göra något för dig, du kära lilla varelse, lilla
levande barn. Men jag är ju bara en tradeldare från Västeuropa,
där de ishjärtade teknikerna bo.
Ack om du visste, barn, de släppa ingenting ifrån sig förrän det fått
passera deras maskiner. De rusta sig, sätta hjärtat i moderna kylskåp,
deras egen hållning blir sämre för varje år som går. Sikhin som kommer
där med sin eldgula skalle för att köra bort oss, han är i tjänst hos
dem han -- hos pastillingenjörerna och gasgossarna och de som föra
aluminiunkråkor.

Utvecklingshetsare och effektiva plebejer ha ställt allting på huvudet
där borta, förstår du, barn. Sägs att det finns inget som kan stoppa
det; att allt måste ha sin gång tills det brister och blir annat utav.

Du vet inte, barn, hur fort allt har gått. Ångmaskinernas tid var ju
en rätt lycklig tid. Lokomotivens snabba måttfullhet och högtidliga
tjusning. Spetsfabriken, som hann med att göra just så mycket som
gick åt och därför låg lycklig i dalen. Ja, allt var måttfullhet,
vitalt och rimligen bekvämt i ångperioden. Vi hade telegrafien och
telefonien då också. Även det trådlösa. Vi hade inte behövt så fasligt
mycket mer. Allt som hade behövt tillfogas var den rimliga rättvisans
komplement, ja du förstår, barn, de var tokiga och giriga, misstänksamma
och idiotiska. Med dessa egenskaper uppnådde man på teknisk väg det
första trappsteget på vägen till det tekniska ödets ironi.

Du förstår, kära flicka, det här är krångligt, men du måste förstå mig.
Den där historien vilar tung också på Indien. Hade det inte varit så
där borta utan på ett annat sätt, då kanske jag kunnat hjälpa dig i dag.
Kanske hade jag kunnat ta både dig, lilla vän, och hela mattan med
danserskor med mig på fartyget, i mänsklighetens namn, som det heter.

Eller om du hade valt att stanna här. Ja, då kanske du hade fått höra
snickare varje dag och natt, i färd med att timra ett sannare Indien,
där du slapp att dansa den kränkande upp-och-ner dansen på en smutsig
matta som inte är värd sex annas.

Du förstår, det där med ångmaskinernas tid var något ganska annat än
deras nya tryck-på-knapp-August och den läspande dynamosnobben, som
själv inte gjort dynamon. Det måste vara en lokomotivförare till att
föra ett lok förr. Han hade denna syssla och förde lokomotivet säkert,
behändigt och troget, jag vet i ett fall i tjugutre års tid.
På den tiden såg man helst att var och en skötte åtminstone en post
riktigt och bidrog till den allmänna samvarokulturen,
som för resten kunde ha blommat till en alldeles säreget bra kultur,
om inte människorna varit så idiotiska och hetsigt intresserade av vad
det var för sorts förbannade tekniska bleckleksaker som låg bakom
framtidens ridåer. Dem ville de ha, allt på en gång. I stället för
att göra livet drägligt för varandra och acceptera livets lust och enkla
självklarhet. Unna varandra en smula. Nu ynglade de i stället av sig
hög på hög av tekniska exkrement och betraktade dem med den största
förtjusning. Det tar en herrans tid innan alla bondsjälar hunnit bli
förtjusta i den där bråten och sedan lika lång tid innan de tröttnat
och hunnit bli enkla igen.

Den enda egenskap som fordras för att bli hjälte nu är att vara hutfräck
och lite dumdristig. Vilken skurk som helst kan nu sitta i en flygmaskin
och kasta ner ungefär vad som helst. På den punkten stå vi ungefär nu.
...ja, du förstår, kära vän, så dant det kan vara i världen.

Den som ändå hade naglar och klor till att strypa slagskepp och riva
ner brahmaläran, knäcka junkermaskiner som bromsar, kära du.
Jaså, du måste gå. Nu kallar dig din fula gubbe, nu kallar dig Indien.

..Tänk, om John Bauer sett dig, kära lilla hjärta. John Bauer var vår
stora sagomålare. Han skulle ha målat en täck och sagodjup plansch
av dig. Du skulle ha suttit på en väldig lingontuva inne på Holaved-
skogarna och blinkat så skogstjärnsmörkt med ögonen, att tjärnen själv
skulle ha åskmullrat nere i sin gyttja, av avund.

Adjö då, min lilla älskade, som är mig så överkärligt kär och som går
under i Indien! Det sista vågar jag bara viska, här i gyckeltorgens dån.
På så sätt samtala våra ögon. Så går hon bort med de andra.

('Kap Farväl!' av Harry Martinson, 1933)