”Rätten och motiven till separat existens
för de samfund som skildes från den [mainstream]iska kyrkan
vid 1500-talets reformation
finns inte längre.”

.. låter rent av hotfullt!

"fiendens allra farligaste vapen i striden mot den kristna
församlingens tro och liv
sker genom infiltration av falska förkunnare
och främmande läror bland Guds folk."

Vår olyckliga värld har alltid varit och är alltjämt en krigsskådeplats
där ljus och mörker, sanning och villfarelse kämpar om makten.

Den kristna tron och den kristna församlingen har under alla tider
utsatts för fientliga angrepp.
Ibland genom regelrätt förföljelse från den gudlösa världen,
..lika ofta genom den omgivande hedniska kulturen, som utövat
en sådan press på församlingen att den inte kunnat stå emot
och därför blivit påverkad.
Men fiendens allra farligaste vapen i striden mot den kristna församlingens
tro och liv
sker genom infiltration av falska förkunnare och främmande läror
bland Guds folk.
När så dessa läror och åsikter får aktiva anhängare bland de ledande
i församlingen,
då blir resultatet en korrumperad kristendom.

Det är denna fara som Paulus varnade för då han tog avsked av de äldste
i Efesus - församlingen:

Apg: 20:29-30:   ”Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar
komma in bland er, och de skall inte skona hjorden.
Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen.”

Vid andra till fällen talar han om ”falska bröder, som nästlat sig in”
bland de kristna för att föra dem till lagträldom.

Ja, han omtalar också ”falska apostlar, som uppträder som Kristi apostlar.”
Samtidigt understryker han att ingenting av detta egentligen
borde överraska oss.
Satan själv förskapar ju sig till en ljusets ängel.
Han uppträder vanligen inte alls som en skräckinjagande figur med horn
i pannan och eldgaffel i handen.

Försåtliga angrepp inifrån

Idag verkar det som om de mest försåtliga angreppen på den kristna tron
faktiskt kommer inifrån den officiella och bekännande kristenheten själv.

Det ser ut att finnas ”en femte kolonn”
innanför de evangeliska och reformatoriska kyrkosamfunden.

Uttrycket ”femte kolonn” eller ”femte kolonnare” är kanske inte bekant för alla .. Det har sitt ursprung i spanska inbördeskriget som rasade mellan 1936 och 1939. General Franco marscherade då mot Madrid med fyra kolonner av soldater.
Men inne i Madrid fanns en ”femte kolonn”, som på olika sätt skulle sabotera den lagliga regeringens verksamhet och på så sätt medverka till General Francos seger,
vilket tyvärr också skedde. Sedan dess har uttrycket ”femte kolonn” blivit en beteckning på dem som inifrån försöker sabotera en regerings eller rörelses grundprinciper.

Finns det då ”femtekolonnare” i kristenheten?
Ja, utan tvekan. Här följer några exempel.

Den liberala teologin och dess vapendragare:

På de flesta av vår tids teologiska fakulteter har man antagit den historisk-kritiska bibeltolkningen.
Den utgör normen för utbildningen av präster och pastorer, som sedan för samma budskap vidare.
Vad handlar det hela egentligen om? Jo, man anser att Bibeln måste tolkas efter den moderna vetenskapens principer för att passa vår tids människor.
Och vilka är då naturvetenskapens principer? Helt enkelt att allt som sker i denna världen måste ha sin orsak i denna världen.
Det finns inga utomvärldsliga, övernaturliga makter som kan gripa in i vår tillvaro.
Ett mirakel kan inte ske. Därmed måste man förneka och omtolka både jungfrufödelsen
och Jesu uppståndelse samt alla andra tecken och under som är omtalade i Bibeln.

Därmed bryts den sanna evangeliska tron ned inom många kyrkosamfund
och det sker inifrån.
Det liknar verkligen en femte kolonnverksamhet.

Så kommer vi till en annan företeelse.

Den breda ekumenikens talesmän:

Kommuniteten i Taizé är vida känd och berömd i vår tid. Den bildades ursprungligen
av två pastorer från den reformerta kyrkan. Men båda hade så starka sympatier för den katolska kyrkan att en av dem en gång fick frågan: ”Varför går du inte över till den katolska kyrkan?”
Svaret var nog så avslöjande: ”Går jag nu, går jag ensam. Väntar jag en tid får jag många med mig.”

Därmed var syftet med Taizé ganska klart,
vilket gjorde att evangeliska ledare nere på kontinenten omtalade Taizé som en femte kolonn,
vars mål var att påverka protestanter till att bli katoliker.

Senare gick båda grundarna av Taizé över till den katolska kyrkan, men det gjorde de i hemlighet.
Taizés nuvarande ledare är en tysk katolik.
Den kände schweiziske teologen René Pache omtalade på sin tid Taizé under rubriken
”Katoliserande tendenser inom protestantismen.”

Förbundet för kristen enhet bildades i Sverige år 1965.
Målet var helt från början att på sikt skapa en synlig enhet mellan Svenska Kyrkan och den Romersk-katolska kyrkan.
På deras hemsida kan man få fram en utläggning som heter ”Katolsk tro i Svenska Kyrkan”.
Den överensstämmer nästan ordagrant med en katolsk katekes.
Den svenska kyrkan vilar officiellt på luthersk och reformatorisk grund.

Om den skall förbli på den grunden kan den inte öppna för katolsk tro.
Vad skall man då säga om personer som tillhör en sådan reformatorisk kyrka och som därmed skriver under på dess trosbekännelse, men som samtidigt arbetar för att få den att ändra trosbekännelse och bli katolsk?
Vore det inte ärligare att gå ut av den lutherska kyrkan och över till katolicismen
och sen därifrån påverka lutheranerna?
Men nej, man tror tydligen mer på ”den femte kolonnens princip”,
att bryta ned den reformatoriska kyrkan inifrån.

Enhetens kyrka är ett ännu färskare exempel.
Den har byggts upp av lutherska och anglikanska teologer och kyrkomän samt
representanter från andra 'protestantiska' samfund
som är beredda att ställa sig bakom en deklaration med innehållet:

”Rätten och motiven till separat existens
för de samfund som skildes från den romerska kyrkan
vid 1500-talets reformation
finns inte längre.”

Har man hört på maken!

Att somliga ekumener inte kan finna något motiv eller någon orsak till att
stå utanför den katolska kyrkan, är ju inte något nytt.

Men att förvägra evangeliska kristna rätten till separat existens
i förhållande till Påvekyrkan
låter rent av hotfullt!

Dessa kyrkoledare talar som om de inte kände till religionsfrihetens princip.

Påven är givetvis enig i dessa uttalanden,
men i detta fall är det inte han själv som talar, utan ledare
för de reformatoriska kyrkorna

och därmed går de påvens ärende.
De är verkligen vår tids religiösa ”femtekolonnare”.

Men fortsättningen av deklarationen från Enhetens Kyrka är ännu mer chockerande.
Läs och tänk efter !

(. . .)

Menar verkligen dessa representanter att Påven är den bäste talesmannen
för klassisk kristen tro?
Vad menar man förresten med det uttrycket?

Hör exempelvis tron på Maria som Himlens Drottning och Kyrkans Mor

till klassisk kristen tro?

Och menar dessa representanter
att deras egna samfund varken har rättighet eller något giltigt motiv

till att stå utanför den katolska kyrkan?

I så fall jobbar de aktivt på de fria väckelserörelsernas undergång

och det jobbet utför de medan de själva ännu står med i dessa rörelser.

Vad skall man kalla en sådan verksamhet?
Är det inte en typisk femtekolonn-aktivitet?

(. . .)
Keryx är en relativt ny kristen tidskrift som vill vara på hög akademisk nivå.
..ges ut av Livets Ord i Uppsala. Jag skall vara rättvis och medge att vissa artiklar
i denna tidskrift är goda och läsvärda, beroende på vilket ämne som behandlas.

Men Keryx vimlar framför allt av negativa påståenden
om de fria väckelserörelsernas folk:

De är offer för otroliga fördomar. De kännetecknas av en otrolig okunskap. De begriper ingenting av den levande traditionens viktiga funktion. De saknar förståelse för värdet av en hierarkisk organisation. De är totalt okunniga om kyrkofäderna m.m.

Eftersom utgivarna av Keryx av allt att döma betraktar sin egen rörelse som framsprungen ur en väckelse skulle dessa skriverier kunna uppfattas som sträng självkritik
och därmed som tecken på ovanlig ödmjukhet.
Problemet är att i bakgrunden skymtar hela tiden bilden av en kyrka som har en rätt förståelse av sakramenten, av ett hierarkiskt ämbete, av Jungfru Marias verkliga betydelse
och som har tagit vara på den levande traditionen.
Detta verkar nästan som en sorts propaganda för en sakramental ämbetskyrka,
som för tankarna till Rom.
Om författarna till artiklarna i Keryx menar att de skriver något nytt, tar de gruvligt fel.
Personligen kan jag intyga att jag har läst samma argument många gånger förr.
Men då var det katolska teologer som höll i pennan.

(..)

”Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien
initierat folkmord, inkvisition och antisemitism –
och som dessutom förklarat sig ofelbart
så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse –
hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet,
som Jesus talar och ber om i Johannes 17?”

(Tomas Dixon)

( artikkel av Stig A. i fulltekst her > (inngår ikke i Hermons papirutgave)