Men denne pojke hade inte längre någon lust att lägga sig i
en säng och stoppa om sig, han hade fått nog av det.
Gud hade visserligen för en tid slagit honom till marken,
men på samma gång bevisat honom den särskilda nåden att låta
honom ligga sjuk på Fotur under Fotarfotur i bara två år,
ja det hade varit ett lycksaligt och vackert liv, tidvis
till och med storslaget och ståtligt.
På Fotur under Fotarfotur hade människorna varit som vanligt
folk.
Men i detta oförklarliga hus skulle till och med en död
ha stigit upp i vredesmod och gått sin väg.

"Jag är frisk", sade Olafur Karason Ljosvikingur.
"Nej", pep den gamla kvinnan, "du är sjuk och det mycket sjuk.
Kommunalnämnden tar inte fel i såna saker."

( 'Sommarlandets slott' 1938, 'Höll sumarlandsins' )

_

..hur jag en dag 1936, kort efter det min oskyldiga bonderoman "Fria män"
hade utkommit på tyska, fick ett urklipp från tidningen Völkischer
Beobachter .. vari det stod att i stället för ett litterärt bedömande av
boken här i tidningen,
skulle författaren på detta sätt få veta, att det på högre ort i Tredje
Riket träffats förberedelser att indraga och makulera denna fräcka och
förmätna bok (vilket också snart skedde).

Artikeln slutade med att meddela att författarens namn för tid och evighet
skulle utplånas i Tredje Riket, vilket som bekant var ett tusenårsrike.

Lite senare kom det ett brev, som bekräftade artikelns innehåll.
Det var från Führerns ställföreträdare i Reichschrifttumskammer, med en
anmodan till författaren att underteckna en bifogad färdigställd
lovprisningsskrivelse om Rikets ledande män och att samtidigt begagna
tillfället att uttrycka sitt djupa beklagande över att han tidigare
kanhända varit av annan mening.
Därest författaren inte vore villig underskriva detta, så etcetera, et
cetera....

Jag återkallar dessa intressanta tider i minnet för att ge de lite yngre
läsarna ett begrepp om den anda som rådde i stora delar av världen
den gången historien om mitt bedrövliga geni och store skönhetsälskare
Olafur Karason Ljosvikingur sattes på papperet.
Där var inte just stora utsikter för diktkonsten runt omkring.
I ovannämnda Tredje Riket, vilket ju hade etablerat sig som ett tusenårs
rike i Europas hjärta, hade diktarna att välja mellom att komma i konflikt
med det märkliga hjältesläkte och skräckkabinett som behärskade riket och
mottaga sitt honorar i form av tortyr, hängning, döden i gaskammaren eller
ochså välja det som med en tidsenlig term kallades inre emigration.

Jag var ju islänning, även om tyska ämbetsmän och kontorister hos Hitler,
märkligt nog, hade för sig att de borde amma mig. Jag var på resor i
Sydamerika och Kaukasus, eller bodde på Hotell Gillet i Uppsala och på en
prästgård vid Myvatn i Thingeyarsyssel, och på alla dessa platser utan
varje sammanhang med varandra skrev jag just ackurat den bok som passade
mig och den enda bok jag var i stånd att skriva i de dagarna.

..Litteraturhistoriskt sett är boken baserad på anteckningar som jag hade
gjort från en dagbok, som finns i Islands Landsbibliotek och förts av ett
diktargeni som levde och dog utan att någon visste det åren mellan 1880
och 1917 i en av de mest ensliga avkrokarna i det obemärkta Väst-Island.

Denne mans liv präglades av en inre emigration så komplett utan hjältemod
som möjligt är här i världen.

I min roman om geniet menar jag att det också verkligen finns en miljö
som har många likheter med det ovannämnda tusenårsriket.
I vartenda avsnitt av denna långa roman finns det t.ex. alltid en
reichschrifttumskammer som fungerar utmärkt.
Diversa andra saker, typiska för de där tiderna, dominerar bilden.

Vi har t.ex. den inspirerade, militante idealisten, hemlagade socialisten,
överpatrioten, världsreformatorn, andens gynnare och själens förkämpe
Peder Pavelsen Three Horses, Svidinsviks oförliknelige Ledare,
samt hans bakblåsare som representeras och demonstreras i skepnaden av en
upphöjd stationist, Juel Juel Juel.
Nog är miljön i Världens ljus på många sätt en mikrokosmisk motsvarighet
till det nationalsocialistiska tusenårsriket,
ett tredje Rike sett i en omvänd kikare, eller om man vill, ett tredje rike
upplöst i primfaktorer;
men även om boken i vissa hänseenden är en projektion av hitlertiden bör
den dock inte betraktas som dess parallellogram.

Vi ska bara inte glömma att hitlertiden är bakgrunden, sådan var tidsandan,
och Tidsandans stora skapare -- så såg de ut:
de två stupida knektarna Just og Nasi, Peder Pavelsen Three Horses,
Juel Juel Juel, prosten, snushackaren, den lame halvblinde kapitalisten på
fattighuset, andeflickan, deliristen.
Men där är också andra saker i boken, de eviga ting som står över allting
i världen: den blå himlen, det välgörande surrogatkaffet, de vackra
flickorna, de saltade fiskhakorna, de varma pannkakorna, en okänd stämma.

Och inte att förglömma geniet själv, han som lyssnar till den okända Stämman,

han som är ett så stort geni att han inte kan fördra -- eller har karaktär
nog -- att käfta med tidsandans skapare eller befatta sig med den
obeskrivliga, överdimensionerade apekatt som behärskar tidsbilden. (...)

och han var en humorist på sitt säregna sätt, vilket är något av en bedrift
i ett humorfritt mikrokosmiskt tusenårsrike där det kostar stryk att
uttrycka sin mening med det outsägligt motbjudande konstaterandet: jaså.

...Kassel 28/9 1955. H Laxness

Halldor Kiljan Laxness: Världens ljus

Folket i Bilds förlag, Stockholm

e. 'Ljos Heimsins' 1937, 'Höll sumarlandsins' 1938
översättning från isländskan av Rannveig och Peter Hallberg,
oavkortad utg. 1955