varför vikingarna var så våldsamma -

Ansgar, som den i anden livliga, hade också lättast att söka förstå
de bistra nordbornas invanda religion. Han lärde sig inse, varför
vikingarna var så våldsamma, så tappra, också så sinnliga.

Det var en krigsreligion de tydde sig till. Ifall de segrade i
striderna och överlevde kãmpaleken, hade de nått sitt egentliga mål.
Men också om de föll och dog av sina sår, så uppnådde de Odens stora
och sköna sal Valhall, där de för varje morgon pånytt fick rida ut
till en härlig strid. Deras sår skulle ändå vid kvällen bli läkta.
Till och med födan de behövde förnyades på samma sätt. (...)

I jämförelse med ett sådant gästabud efter döden tycktes dem de
kristnas Gud inte ha så mycket att komma med. Friden och segers-
palmerna i kristendomens himmel tedde sig för de norröna kämperna
bara som en fadd ersättning. Också Yttersta domen och uppståndelsen
föreföll dem i jämförelse med Ragnarok som ett snöpligt, tafatt slut
på livsleken. De tyckte att det borde gå lite festligare till.

Ansgar röjde aldrig för sin kamerat, att han kunnat vara så långt
inne på de hedniska tankegångarna, att han ibland anfäktats i sin
tro. Han frös, bad, förkunnade. Han läste mässor, rös inför folks
vidskepelse, manade till kärlek och saktmod, allt under det att
lössen bet honom. (...)

--Jag antar att vi inte överlever en vinter till? menade Witmar.
Sommarn är det nog gott och drägligt att leva här. Men allt
mörkret är skrämmande.

Ingen av dem hade kunnat undgå att erfara hur det runtom i samtliga
gårdar i Sveariket rustades för nya vikingatåg som skulle igång-
sättas när det åter skulle bli vår. Båtar byggdes, åror och master
slöjdades. Det strängdes bågar, smiddes änterpikar, stålades yxor,
eggades svärd, spetsades pilar, beslogs sköldar, och det utbyttes
sägner och kväden om väldiga plundringståg, som skulle komma att
drabba de bägge missionärernas hemlandskuster.
Midtvintern närmade sig. Förberedelserna för det stora midvinter-
blotet pågick för fullt. De två munkarna hade att se fram mot en
fest, då bloddrypande scener med grymma riter skulle utspelas.

Det hade inträffat en sorglig händelse som gjort dem bägge djupt
bedrövade. Den gamla mannen som vittnat i lövkyrkan och manat
sina landsmän att övergå till tron på Krist, hade under
upprörande omständigheter tagits avdaga. Han hade varit så gammal
och årbräckt, att han legat sina anhöriga till last. Då hade han
själv antytt at han frivilligt skulle följa med till stupet.

Bakom berget Borg fanns ättestupan. Hans släkt hade fört honom
dit. Sexton av hans närmaste hade skuffat honom utför branten.

Deras antal hade varit tilltaget så stort för att ingen enstaka
skulle behöve lastas för gärningen. Hans kropp fick ligga kvar
till byte åt räv och varg.

--Hur kunde ni göra så med en människa? frågade Ansgar uppbragt.
--Han kom på det sättet til Valhall. Eftersom han inte föll i
någon strid, var det den enda utvägen för honom att komma till
Odens sal.

--Han var er far och farfar och farfarsfar, upphovet till er alla.
Var det den kärlek, ni visade honom?
--Hans liv tillhörde inte honom. Det tillhörde hans ätt.
Och han visste ju själv om, att det måste ske.

..i bakgrunden hölls en frankisk krigsfånge, som till kronan på verket
skulle offras i Odens namn.

Munkarna Ansgar och Witmar hade i det längsta .. bönfallit stads-
befolkningen om att åtminstone mildra blotet såtillvida att fången
skulle slippa undan. Men Hergeir, befälhavaren hade inte vågat
företa sig det steget för risken av upplopp, eftersom den hedna riten
ändå var det mest dyrbare folk ägde.
Dessutom förklarade Hergeir att han själv var en tolerant man.
Han hade kungens befallning att alla läror skulle få fritt förkunnas.

Det var på den grund, som också de kristna missionärerna fått tillträde.

/

Offerhästarna var många, kråmiga och vackra, då det inte fick knusslas
på det sättet, att man valde ut undermåliga djur. Asagudarna skulle
med sin skarpblick ha upptäckt det ( . . . )

..mannens besegrare hade också bestämt att först utföra den grymma rit
som kallades att rista blodörn på fången

[ brutal beskrivelse av ordningen ]

/ / /

Hergeir, fastän han låtit kristna sig, vågade heller inte vid risk
för upplopp tvinga fram något allmänt beslut, som bröt emot folks
gamla sedvänja. (...)

-Det enda folk lägger någon vikt vid som ett utslag av gudarnas vilja
är lottkastning,
sa han öppet till Ansgar och hans kamrat.
Om vi företar oss lottkastning, så tror folk på den
som på gudarnas eget ord. ...

Ansgar ställde sig först avvisande .. till tron att ändamålet
helgade medlen.
-Sådan är seden här, sa Hergeir . . .
-Låt då ske, medgav Ansgar till sist, då han insett att han måste
bita i det sura äpplet och lägga sin förtröstning i slumpens hand.

..man tillverkade en tärning av trä, stor som en knytnäve, som hade
asaguden Tors hammare målad på tre sidor, och på de tre andra sidorna
det kristna korset. Det valdes en blind man att kasta tärningen.

Lottkastningen företogs vid kanten av den stora kyrkogården Hemlanden,
där marken var så genomsyrad av offerblod från alla blotfesterna,
att hedningarna själva kände sig säkra på, att de där hade asgudarna
på sin sida.

-Det gäller endast garnisonens folk, förkunnade Hergeir med sin höga
befälhavarröst. Men alla närvarande kan ändå ansluta sig. ...

Den blinda mannen kastade tärningen. Till flertalet av de närvarandes
belåtenhet kom Torshammaren upp. Det gick ett grymt av tillfreds-
ställelse genom hopen. Men tärningen skulle kastas tre gånger.
Efter det skulle resultatet stå oemotsagt.
-Första kastet föll till förmån för Tor, Oden och Frej, uttalade
befälhavaren Hergeir, medan vittnen bestyrkte det.
Gör så det andra kastet.

Den blinda mannen kastade tärningen pånytt, nu halvt medveten om
vilket viktigt uppdrag som han fått sig anförtrott.
Vid andra kastet kom tärningen att falla så, att korset kom upp.
Men tärningen kom att ligga en smula på kant, varför svaret var
osäkert.
Det visade följaktligen på oavgjort. Spänningen hade nu stigit,
så att många darrade inför det tredje och avgörande kastet.

-Gör det tredje och sista kastet, befallde Hergeir.
Blinden kastade, och det kristna korset kom upp på tärningen.
-De kristnas Gud har vunnit, förklarade Hergeir med sin högsta
kommandostämma. Med det har gudarna själva tillkännagivit sin vilja.
Vi människor har att böja oss inför vad de sagt, och följa det.

Garnisonen underkastade sig beslutet. Också en del av de övriga
sällade sig till dem. Tilltron till lottkastningen var så stark,
att ingen av dem knorrade. . . .

och fast de bägge kristmunkarna haft sina dubier om tillvägagångs-
sättet, hade de valt att med folkets bifall låta de yttre tecknen
tala .. de hade själva tidigare i sina utläggningar tillmätt under-
verken så stor betydelse, att det skulle ha varit felaktigt av dem
att frånkänna lottkastningen dess vikt.

Eftersom folket heller inte knorrade, ansåg de sig ha vunnit seger.
Ansgar, en man med stark vilja och frodig humor sade till sig själv:
-Hedningarna har kanske blivit en smula kristligt färgade utanpå,
medan vi själva har blivit ett grand värre ludna inuti.

Om hösten vände både Ansgar och Witmar åter hem till Frankland med
ett handelsskepp och de avgav rapport inför sin kejsare Ludvig den
fromme i Worms, att dörren till Guds rike i Norden åtminstone
öppnats på glänt.
Det var inte direkt överord, då de inte yttrade något om hur stor
springan var. Kejsaren blev mycket belåten.

Nordbornas vikingatåg med plundringar och brännande på de frankiska
och frisiska kusterna avtog inte.
Det beslöts att kampen för den kristna läran hos dem skulle fortsätta.

Ansgar utsågs till ärkebiskop över hela Norden, med säte först i
Hamburg, och efter det att Hamburg bränts ner till grunden av
vikingarna, i Bremen. Han blev nära sextifem år gammal. . . .

På alla bilder framställdes Ansgar som en högrest, vacker man,
iförd både mitra och kräkla, så som det anstod en biskop. ...

Vikingarnas ättlingar kom att ytterligare missförstå hans lära.
Till slut, när svenskarna under beskyddet av sin nya religion
förvandlat sitt rike till ett fruktat krigsland,

i jämförelse med vars blodiga strider de forna vikingatågen varit
som en barnlek,
blev Ansgar utnämnd till Nordens apostel.

I ett tusen år efter hans ankomst förde Sverige stora krig.
Soldaterna stod och sjöng för var morgon trosvisst sin psalm,
innan de gick till anfall.

Om seger vunnits, när plundringarna, våldtäkterna, bränderna var
undanstökade, övergick soldaterna i nattens rus till de slippriga
visorna, som en gång tillhört asarna Tor, Oden och Frej.