Stormens ar (His Memoarer ; 2) (Swedish Edition)

av (forfatter).

Seelig] Unknown Binding

2 bokelskere følger dette verket.

Kjøp boken hos

Se på denne utgaven hos amazon.co.uk Kjøp boka hos ark.no

[ Slettet bruker ]s eksemplar av Stormens ar (His Memoarer ; 2) (Swedish Edition)

Lesetilstand

Ingen lesetilstand

Hylle

kronikk og refsologi

Lesedato

Ingen lesedato

Favoritt

Ingen favoritt

Terningkast

Ingen terningkast

Min omtale

Ingen omtale


Bokdetaljer

Forlag Seelig]

Format Unknown Binding

ISBN13 9789170085246

Språk Swedish

Sider 277

Finn boka på biblioteket

Du kan velge et fast favorittbibliotek under innstillinger.

Finner du ikke ditt favorittbibliotek på lista? Send oss e-post til admin@bokelskere.no med navn på biblioteket og fylket det ligger i. Kanskje vi kan legge det til!


Bokomtaler

Ingen omtaler ennå.

Skriv en omtale Se alle omtaler av verket

Diskusjoner om boka

Ingen diskusjoner ennå.

Start en diskusjon om verket Se alle diskusjoner om verket

Sitater fra dette verket

...läste jag under denna tid allt av och om Hitler.
Det mesta i hans ungdoms kampbok 'Mein Kampf' föreföll
inte bara löjligt utan också i sin brutalitet otroligt.

Här fanns ju redan från början en rent kulturfientlig hållning,
ett försvar för det råa våldet, en total obekantskap med vad
mänskligt liv kan vara, detta överensstämde alldeles med de
rapporter om terror, sadism och mord i gatustrider och fängelser
som började sippra ut ur Tyskland, samt om de rent djävulska
judeförföljelserna.

Hitler var emellertid demoniskt skicklig och ingalunda den
narraktiga och patologiska person som han snart nog skulle
utvecklas till. Innan han började skrika sig hes och gjorde sig
löjlig som talare, kunde han framtreda och vinna massorna med en
djup, kraftfull och ibland rentav varm stämma. Hur överlägsen
han var som domptör av människor, ... ett enda exempel:

I Nürnberg tog han en morgon emot 40 000 pojkar ur Hitlerjugend
och 5000 flickor ur Bund Deutscher Mädel.
Bl a. förekom där en "Bekenntnis zum Führer" och en skallande
sång "Ein junges Volk steht auf". Det hela var en överlägset
skicklig mass-suggestion. Då ungdomsledaren Baldur von Schirach
hälsade Hitler, berättade han att denne bett honom samla 100 000
tyska pojkar, det hade kommit fem miljoner.

Hitlers tal var förföriskt. Han avundades ungdomen, som fick
uppleva denna underbara epok -- en ny stat och en ny världsbild
hade äntligen fötts. Han jublade över det nya Tyskland han
skapat: "Det kommer att leva vidare sida vid sida med våra
gamla domkyrkor, gamla kejsarslott, våra stora rådhus från
medeltiden" .. "..Tyskland har öppnat sitt hjärta för mig.
Ni är den nya ungdomen, som fått nya ideal och en heligare vilja
än någon föregående generation, ..en ny uppfatning av ungdomens
skönhet och kraft... vår tids största under: byggen reser sig,
fabriker grundläggs, vägar, bangårdar byggs -- men högt över allt
detta reser sig den nya tyska människan! Därför kommer ni att
känna ett starkare samband än någon annan ungdom med 'das ewige
Reich und das ewige Volk'."

Jag diskuterade detta tal och andra lika suggestiva med den
finländska författaren Olavi Paavolainen, som skrev en mycket
inträngande bok om nazismen, och märkte att han var lika
förbryllad som jag. Hitler var inte en -- han var två!

Man var ännu oviss om vilken av de två rösterna som var teater:
den varma som prisade ungdomen, freden, folksamhörigheten,
eller den andra, råa som vrålade om andra folks uselhet och
nödvändigheten av ett hänsynslöst krig.
Detta skulle snart klarna. ..Hitlers röst förvandlades för
varje år som gick: han som ännu vid 30-talets mitt kunde tala
kraftfullt och övertygande, intelligent och varmt, övergick
till hesa vilddjursvrål av hat och mordlusta. ..Höll hans
redan från början primitiva och sjuka person på att alldeles
förstöras? Förvandlades han själv till djävul, efter de
djävulska läror han tidigt anslutit sig till?

Godt sagt! (3) Varsle Svar

om barbarisk storm, kulturkamp og røttene til Hitler-riket:
'Åndsliv i fare'

Min närmaste vän i Tyskland var prof. Ernst Robert Curtius ;
han övertygade mig definitivt om en oerhörd fara -- inte bara
för Tyskland utan för hela Europa.

Curtius utgav 1932 en skrift som hette Deutscher Geist in
Gefahr -- en bok av stor betydelse.
Efter genomläsningen anade jag för första gången var roten
och upphovet till de fruktansvärda kriserna i Tyskland fanns.

Vad Curtius ville skildra, var i själva verket de förhållanden
i Weimarrepubliken, mot vilka den nya barbarstormen kom som en
reaktion.
Han tyckte sig nu kunna konstatera en kulturell regress, ett
nedbrytande av Tysklands humanistiska kultur, dess skolor och
universitet.
Weimartidens män märkte inte hur de för varje dag skar av
banden till det heliga tyska kulturarvet. Ingen av landets
partier hade något program för kulturarbete eller kulturskydd -

detta hade snabbt resulterat i okynnighet, rotlöshet, obildning;

motiveringen var i regel att man inte fick överanstränga
ungdomen med "onyttigt" kulturstoff: "Det är inte rätt att
kräva så mycket kunskaper av de stackars ungdomarna..."

Följden blev att "ungdomen har frigjort sig och läser nu bara
sådant som rekommenderas i partipolitiska föreningstidningar".

Detta överensstämmer slående med förhållandena i dagens Sverige
med dess radikala moraliska, religiösa och intellektuella
nedrustning i skolor och vid universiteten. Men medan de
vilsna unga tyskarna, som vantrivdes i den fadda Weimar-
republiken, bara läste politiska hatmanifest och lydde dem,
läser den nya svenska ungdomen mest dårlig veckopress.
Likheten mellan 30-talets Tyskland och vårt land är mer
djupgående än så. Curtius kunde uppvisa att i Tyskland
förekom en andlig och intellektuell nedrustning:

"Man måste erkänna, att i vårt politiska liv förefinns en
uppenbar rädsla för att ens beröra andliga problem.
I alla läger upptas det intresse som står till förfogande
av ekonomi, makt- och personpolitik. Dette kallas realpolitik
och accepteras utan motstånd."

Detta är alldeles samma tids- och självkritik som Stefan
George riktade mot Tyskland, redan när det stod på höjden av
sin makt under den siste kejsaren. Äcklad vände han sig från
vad han uppfattade som ett hjälplöst förfall. (...)

Curtius observerade tidligt - även bland sina lärjungar -
de förste tecknen på en nazistisk revolt inte bara mot
demokratin utan mot tysk kultur över huvud. Och han
påpekade en egendomlighet:

"Tyskland är det första land, där (- - -) nationalismen
har upprättat en sluten front mot anden -- även det egna
folkets -- och mot kulturen -- även den som vuxit upp i
hemlandet. Och dessa andens motståndare är inte pöbelhorder
utan -- intellektuella..."

Som de stora farorna för Tyskland såg Curtius dels den unga
barbariska nazismen, dels den andelösa materialism som
mötte i den grupp han med en speciell anspelning kallade
"sociologerna". Och han skrev:

"Men i Europas nuvarande ödestimme betyder detta barbari
endast övergången till bolsjevismen. En rörelse,som
lättsinnigt prisger anden, måste komma att bli uppslukad
av materialismen - vilken i våra dagar inte längre är ett
snobberi bland grupper av fritänkare utan en till tänderna
väpnad världsmakt.

Våra nationalister (=nationalsocialister) borde i sista
stund besinna sig och fråga, om de verkligen tänker slunga
vårt folks ande och själ ned i denna avgrund..."

Min tanke går, när jag nu läser dessa ord, till Sverige
och Europa 1975. Det öppna våldet behöver Sovjetryssland
numera inte använda. Men sakta 'finlandiseras' det ena
europeiska landet efter det andra. De ansvariga är
i alla länder desamma - de 'röda intellektuella'.

Under läsningen av Curtius artiklar och brev och under
långa samtal med honom började jag få upp ögonen för att
egentligen var nazismen rotad i precis samma barbariska
oandlighet, samma förnekande av andelivet, som mötte i
den svenska socialdemokratien.

Den som tydligast upplyste mig därom var en känd svensk
s k arbetarförfattare.
Till honom skall jag återkomma.

/
(wikipedia)

Godt sagt! (2) Varsle Svar

I själva verket hade anti-intellektualismen i Tyskland trängt
så långt in att man inte ens bland lysande intelligenser mötte
normalt sinne för fakta.
Man utgick från vissa föreställningar, 'myter' vilka legitimerades
i att de förmådde förvandla den politiska verkligheten
och skapa folkomspännande suggestioner.
Dessa kallade man 'folkvilja', 'nationellt orubbliga principer',
'produktiva sanningar' etc
och med deras hjälp utdömde man sedan alla de kulturföreteelser
eller politiska motståndare, som inte passade in i intressesfären.

Tankeschemaet var detta:
Hitler har uppfunnit en genial metod att med politiske myter
suggerera fram en folkvilja. Denne folkvilja skapar, genom att
likvidera alla motståndare, en folkgemenskap. En stor diktare kan
inte ställa sig utanför folkgemenskapen. Thomas mann har ställt
sig utanför folkgemenskapen. Thomas Mann är därför inte bara en
politisk förbrytare utan också en dålig diktare.
Vilket skulle bevisas.

(..) Däremot kunde man inte ställa alltför stora förhoppningar
till de diktare som diktade ur opposition.
Ty dels var varje opposition praktisk omöjlig i Tyskland, dels
föreföll nazismens anspråk på att verkligt ha genomträngt det
tyska samhället vara riktigt.

Det finns ingen anledning att förneka att Hitler skapade ett
system, i vilket tysken trivdes.
Slagord, kommandorop, ordning, reda, militär diciplin --
allt detta var för tyskarna högre och kärare värden än frihet,
förnuft och rättfärdighet.
Jag önskade under min tyska resa finna något annat, men fakta
talade sitt eget språk: Hitlers myter hade slagit rot,
suggestionen omspände hela folket, som nu verkligen av hela sitt
hjärta ville, vad denne demoniske österrikare tvingat dem att
vilja.

Godt sagt! (2) Varsle Svar

Så kom den tyska ockupationen av Norge.

Den förste norrman av intellektuell rang som häktades var
Ronald Fangen. Han hade ju i olika sammanhang tagit radikalt
avstånd från nazismen, särskilt tydligt i den mäktiga boken
Kristendommen og vår tid (1938).
Aktivt politiskt arbetande hade han aldrig varit; motstånds-
rörelsen hann han inte heller ansluta sig till, innan han var
häktad.

Hans maka har som den sakkunnigaste berättat om hur det gick
till. På hans gård Dusgaard - tidigare bebodd av författarinnan
Barbra Ring - infann sig redan augusti 1940 tre tyskar från
Sicherheitspolizei. (..)
Fangen svarade lugnt, bland annat hur han såg på en man som
Quisling: -Jag anser alldeles detsamma som alla goda norrmän;
att han är en landsförrädare..
Tyskarna gick sedan omkrng i hemmet och granskade de många
böckerna utan att dock göra någon egentlig husundersökning.
Även trädgården beundrade de. (..)

Fangen hade skrivit en artikel "Om troskap" som stod tryckt i
tidskriften 'Kirke og Kultur' oktober 1940.
Han hade där kommit på den gode idén att mot nazismen -- som
inte direkt nämndes -- spela ut den tyske frihetskämpen och
fosterlandsvännen Fichte, som samlade tyskarna till fortsatt
kamp mot förtryckaren Napoleon, i det ögonblick då Preussen
låg besegrat och förnedrat.

Uppsatsen är egentligen inte politisk, den är principiell -
och troheten mot fosterlandet är inte det centrala temat.
Men där sägs ett och annat som för en tysk nazist måste vara
svårt att bemöta eller ta avstånd ifrån.

Fichte talar om risken av en världsstat, skapad på bekostnad
av de fria folken, och menar att: för att detta skall kunna
bli verkllighet, måste en "världserövrare" fostra sitt eget
folk till "cynisk rovlyst".
Varje våldserövring skulle kunna legitimeras med det angivna
"höga målet":
"Hvor finnes en nasjon i det nyere Europa så æreløs at den lot
seg opdra på en slik måte?"

"Fichte hadde den sanne oplevelse av folkefellesskapet som
etisk hever det høit over alle interessefellesskap:
man kunne ikke løpe fra det. Man elsket det inderlig når man
elsket det med sorg, man var forpliktet i en troskap man ikke
kunne løses fra - denne forpliktelse bestod i å tilføre det
tro og moralske krefter -- selv om det skulle koste en livet.
Uten tro ingen troskap - men tro troskap til døden."

Fangen gick också nazismen närmare in på livet. Han påpekade
att det är "en djevelsk illusjon å tro at et folk kan leve
uten en tro, på et rent vegetativt plan -- beskyttet av sin
folkelige egenart, sitt lynne og hva vi nu påkaller..
Fichte, som elsket sitt tyske folk så brennende, forstod at
bare Gudstro kan hellige folkefellesskapet og gjøre det trofast
mot seg selv, sine egne."

Den tanken var inte tillåten i det nazistiska Tyskland.

Artikeln väckte en storm av vrede bland de norska nazisterna,
som lätt genomskådade vilka han var ute efter.

Tyskarna pekade försiktigvis aldrig ut just denna artikel.

(..)


Fichte: Hva er et folk...

F. hos stanfordianerne

Godt sagt! (0) Varsle Svar

..skriver om mig att jag "var den ende som från första stund vågade
öppet kritisera Tredje riket, närmast dess intolerans, militarism och
bristande humanitet" (...) alldeles öppent med den sympatiske unge
tysken: en sannolikt plikttrogen och offervillig ung man - men så
fullkomligt okunnig om de principer för partiet som Hitler så öppet
hade uttalat och absolut ovetande om alla de övergrepp Hitler hade
begått mot oliktänkande och judarna. Han stirrade förfärad på mig,
då jag upplyste honom om dessa saker.

Över huvud mötte jag aldrig i Tyskland en enda person som kunde föra
en diskussion om 'Mein Kampf' eller som visste om med vilka metoder
nazisterna hade arbetat. Ingen föreföll ha läst boken.
Ingen tycktes riktigt tro på alla uppgifter om terror och övergrepp.

Dessa frågor oroade mig och jag kände onda aningar för framtiden.

Men det fanns en fråga där jag märkte att jag intog samma ställning
som mina tyska kolleger -- frågan om stalinismen och marxismen.
Jag fick för första gången i min hand ett stort väldokumenterat
material om leninismens svek mot demokrati, rättfärdighet och
humanitet. Man öste över mig skildringar av massmorden i Ryssland -
som sedan blivit bekräftade i bl a Robert Conquests fruktansvärda
bok Den stora terrorn.

Helke sade mig en månskenskväll nere vid kajen att han med glädje
skulle ge sitt liv, om han finge medverka till utrotandet av denna
sataniska lära; för första gången kunde jag känna lust att
instämma. Man skall minnas att vid denna tidpunkt ingen kunda ana,
vilken ofattbar grymhet och brutalitet Hitler själv skulle visa --
ännu talades bara om hans geniala förmåga att segra "utan våld".
Nazismen föreföll mig oroande och vedervärdig, men ännu räknade jag
den som ett mindre ont än kommunismen.

När jag framlade denna uppfatning i Sverige, kallades jag naturligtvis
omedelbart för nazist och anti-demokrat.

_ _

"the trials and executions of .. former Communist leaders were a minor detail
of the purges, which, together with man-made famines, had led to 20 million deaths
according to his estimates. In the appendix of the original 1968 edition of
'The Great Terror', Conquest estimated 700,000 "legal" executions took place
during 1937 and 1938 .."

'Deutscher Geist in Gefahr' - stormens år

Godt sagt! (0) Varsle Svar

..men sedan han mött levande kristendom, hade allt politiskt hat
försvunnit ur hans själ.

Redan ganska snart efter den tyska ockupationen av Norge blev
Fredrik Ramm häktad. Han satt en månad i fängelset Møllergaten
i Oslo. Om orsaken till häktningen visste man till att börja med
ingenting.
Så småningom nämndes att Ramm på en förfrågan av en tysk soldat
om vägen skulle han vänt sig bort -- i själva verket talade han
tyska mycket dåligt, varför det är möjligt att han inte förstod
frågan.
Men man kan också räkna med den hätska aktion mot Oxfordgruppen
som National Samlings präster efter ockupationen satte i gång,

under vilken de pekade ut Oxfordgruppen som en underavdelning
till Secret Service, vilken påstods ha genomsyrat landet och
utrotat all "sund raskänsla".

Ramm använde tiden i fängelset väl; inför de tyska forhörs-
ledarna fann han tillfälle att tydligt ange sin ståndpunkt:

han hade under och efter första världskriget intagit en oförsonligt
antitysk ståndpunkt, men sedan han mött levande kristendom, hade
allt nationellt och politiskt hat försvunnit ur hans själ.

Han släpptes verkligen fri men häktades ganska snart på nytt.
Ingen anade, varför just denna man, som minst av alla kunde bjuda
någon fara för den tyska regimen, skulle placeras i tukthus --
på livstid.

_

Fredrik Ramms artikler om endel sentral litteratur under kristen synsvinkel:

'Av kristen rot' - hos nb.no

Godt sagt! (0) Varsle Svar

"Jag blir övertygad om att vi behöver en ny ordning"

Journalisten tror sig [böra ur verklighetens rika förråd] välja ut
det sensationella och kommentera detta på ett lågt plan.
Själv vill han kanske inte alls detta -- många journalister har
med möda tvingat sig själv att sänka sin standard.

Lika svårt ursprungligen för publiken: den har aldrig begärt att
få lyssna till utskällningar och kränkningar, även journalisterna
emellan .. Men man vänjer sig långsamt.
Och man får en press, som mal depression dag efter dag -- glupande
blodtörstig på försvarslösa offer ...

Jag blir alltmera övertygad om att vi verkligen behöver ny ordning.
Då måste också en uppgift vara att våga fabulera, drömma -- eller
rättare, tänka skapande om det ännu osedda och nya.
Det kommer inte till i verklighetens värld, om det inte först
finns i en mänsklig hjärna.. det kan låta banalt, men viktigt nog.

Intressant är att även i vårt land iakttaga med vilket obehag många
reagerar mot varje ny tanke. Den statiska människan får gåshud,
panik och torgskräck så snart en ny tanke uppenbarar sig vid
horisonten .. hon mobiliserar all sin "redliga" moraliska förtrytelse
för att stoppa detta oerhörda. Tänka på ett nytt sätt? Verkligen
påstå att vi hittills levat på ett felaktigt sätt! Vem är han, att
han vågar tro sig bättre än Kant och de andra husgudarna ?

/

..säg, en individ hatar någon.. För att legitimera sitt hat skaffar
han sig en åskådning, och på denna byggs kanske med tiden ett parti
eller en institution (Hitler!)
Träffar man en sådan människa innan hon dör, kan man hinna för henne
avslöja denna kanske helt omedvetna process. Ãr motivet avslöjat,
faller nog också åskådningen. Men de flesta blir aldrig på det sättet
avslöjade. De dör, och tror själva blint på sin åskådning -- som om
den vore sammanfogad av fasta block av osvikligt riktiga argument och
inte bara, ursprungligen ett skydd, en mask. Men denna form, denna
institution, detta verk, denna åskådning lever kvar och kan mycket väl
entusiasmera andra, en kommande generation!

Är inte detta ett centralt kulturproblem? Ryckvis, genom revolutioner,
generationskamp och slitningar går livet vidare. Men dessa konflikter,
även stelnade institutioner skulle vara onödiga i samma stund individen
såg sina orena motiv.. /

Varför tala om en ny kultur, ett nytt samhälle och inte bara rakt på sak
om individens förvandling till frihet och andligt liv?

En man bygger upp sitt livsverk. Hans innersta motiv beror kanske i sig
i själviskhet, ärelystnad.. han maskerar sitt innersta motiv bakom en
åskådning! Eller en filosofi. Eller bara en institution. Blir en sådan
man frigjord och upptäcker sina innersta motiv, faller hans åskådning
snabbt i spillror och hans verk kan helt ändra karaktär. Men dör han
utan att finna lösningen på sina personliga problem, står kanske hans
livsverk kvar. Det tjänas då av en ny generation. Och dessa människor
tjänar verket, som de uppfattar som en stor eller rentav helig plikt,
de gör det kanske helt osjälviskt. Men vad om saken i sig är av ondo ?

Tänk på de unga nazisterna -- hur många av dem är inte absolut lojala
och offervilliga? De anar inte vem de tjänar! - samma gäller kanske om
kommunisterna, de bästa blant dem.
I en sådan situation gäller det inte att bara "förvandla" individerna :
Individen måste också lära sig se, att det verk han tjänar, vars
instrument han är, är av ondo. Han måste då skolas också intellektuellt
så han kan ordna in systemen, institutionerna i en kristen värdskala och
få kraft att reformera vad som behöver reformeras, demolera vad som
behöver demoleras.
Detta är, tror jag, vårt riktiga svar till marxisterna. De har fel i att
de yttre förhållandena är det enda som behöver förändras. Men vi har
lika fel, om vi tror det räcker att bara individerna förvandlas och inte
bryr oss om partierna, grupperna, institutionerna.
Det räcker inte att jag lojalt och offervilligt tjänar en sak.
Jag måste också kunde veta hur saken är god.
_

{ "Går ni vidare?" > }

Godt sagt! (0) Varsle Svar

..Hitler drar konsekvenserna utan att tveka. Är människan ett
djur, så skall hon behandlas som ett djur. ...

..föreföll mig som om man i nazismen mötte samma naturalistiska
människosyn som hos t.ex Eyvind Johnson. Skillnaden var emellertid
den att Hitler inte tvekade att dra de logiska konsekvenserna av
sin lära --
utan att spela humanistisk eller human kämpade han för ett radikalt
avskärande av hele den tyska kulturutvecklingen och för införandet
av en obarmhärtig naturalistisk grundsyn, som innebar rätt för den
starke att använda alla medel och att fritt förfoga över svaga
människors och över meningsmotståndares liv.
Ja, inte nog med detta -- han räknade kallblodigt med att formligen
utrota hela folk för att skapa plats för det tyska herrefolket.

Det hjälpte inte att alla de tyska nazistiska medlöpare jag mött
ivrigt förnekade att sådana planer förelåg. Den som noga följde
den nazistiska pressen och literaturen viiste vad som förbereddes.

..I min dagbok [1938] ..: Det är endast en sak jag nu längtar efter,
att gå ut i Sverige med avslöjanden om nazismens faktiska väsen.

..den djupast sett anti-humana syn som möter hos så många av de
svenska pseudo-demokraterna är densamma som finns hos Hitler; båda
anser att det andliga bara är -- med Eyvind Johnson - "körtelsaker".

Skillnaden är att Hitler drar konsekvenserna utan att tveka. ..
Är naturalismens bild av människan riktig, så kan det inte finnas
någon plats för de svaga.

Rent groteskt .. att se personer, för vilka det andliga livet är
'körtelsaker', stå upp och försvara inte bara friheten utan "anden".
Vilken ande ?

..Jag råkade i går de tre tyskarna ... jag blev starkt gripen.
De har sina närmaste i fängelse; en av dem har förlorat sin far och
sin bror i gatustrider emot nazisterna. De kan ha all anledning
att hata Hitler. De hatar över huvud inte. De arbetar med planer
på att gå tillbaka in i Tyskland och där försöka bygga upp samma
anda av försoning och besegrade lidelser som Oxfordgruppen lyckats
skapa i så många länder. De är alldeles på det klara med att detta
är farligt, att de bokstavligen riskerar sina liv.
Men, som en av dem sade: "Min far satt fem månader i fängelse och
slet mycket ont. Men han hann göra båda sina fångvaktare till
levande kristna ..."

Godt sagt! (0) Varsle Svar

Legg inn et nytt sitat Se alle sitater fra verket