Att bara säga det som kan sägas är konstens svek.

Jag lät en man ta ifrån mig min kvinna och son utan att dräpa honom. Ärelös är jag.

Varför gick jag inte ut i köket, hämtade en brödkniv och stack den till skaftet i hans lönnfeta mellangärde.. Trionfo! Nej, bara en gärd av social hygien...
Rädda min självkänsla, vara trogen min sanning: Gertrud är min, Henrik är min, och ett mord är ett billigt pris för min sanning.

Men jag skulle bli ensam om min sanning, om min heder. Jag skulle förklaras sinnessjuk - och genast förgiftas av droger för att besanna diagnosen. En omedveten kropp, förfäad av psykofarmaka, med slöa ögon stirrande genom gallren på någon anstalt.
Mord: En så oerhörd frihet får inte finnas i vårt samhälle. Den enskildes mord kallar man sjukdom.

Mordet är tillåtet bara när det tjänar ett kollektiv, en nation, en klass. Mordet tillhör den offentliga sektorn: hjältebragden till samhällets försvar, nackskottet som tystar samhällets fiende. Mordet tillhör staten, och staten bevakar svartsjukt sin rätt. Heder och självkänsla tillhör kollektivet, inte den enskilde. Den enskildes sanning kallar man sjukdom.

Onkel Giovanni skulle säkert förstå mig. Stolthet, familjekänsla, vendetta! Du lämnar din son - och du ska vara en Delfine! Och du har inte pryglat den trolösa? La puttana! Och du sätter inte kniven i din rival? Diavolo, dove sono andate le buone maniere.. Du, en Delfine!

Och vad kunde egentligen vara mer typiskt för en infantil kultur än barnfilmer, fabricerade av en cyniker?

Utifrån: Sebastian Delfine är på väg att besöka sin son och sin frånskilda hustru, bosatta i det hem som engång var hans. Inifrån: Jag är på väg att besöka de två människor jag mest älskar och behöver. Ändå tvekar jag, dröjer och går långa omvägar, en skolkande pojke på väg till en lektion med svåra räknestycken. Jag är på väg att besöka min hustru och min son.
Min börda av skuld och försummelse mot Gertrud orkar jag inte tänka på: jag älskar henne ännu. Men det är sant att jag försummade min son, på den tiden då han ännu var min,(....)

jag ska aldrig lära honom odla jorden eller hantera kniv och stämjern, som min egen far gjorde, han ska lära ett yrke jag inte behärskar, leva utan mitt stöd och mina råd i detta främmande land, själv ska jag dö med slangar i näsan, sårig i armvecken av morfinsprutors bett, urholkad i mitt inre....

Inget samband. Jag och min son. Vi behöver inte varandra, kan inte hjälpa varandra; ändå längtar jag efter honom som en troende efter hostian.